Efter att ha fått ny regi och en uppfriskande renovering, har Moriskan
återigen öppnats upp för allmänheten.
Nu i form av ett magnifikt, stiligt och relativt allomfattande kulturhus, där
det anordnas såväl konserter som klubbar och andra tillställningar i
inkluderande anda.
Här ska finnas något för alla generationer, för alla kulturer och från alla
världsdelar, helst från alla länder också, även om det nog mest är en utopi.
Samma tankesätt råder i restaurangen. Både vin och mat har sina
huvudsakliga
ursprung i länderna kring Medelhavet, från Frankrike till Mellanöstern, men
kan spreta ut även till andra trakter och gärna blandas med varandra. Ofta
är huvudråvaran lokal, medan tillbehören och smaksättningarna är
världsöverspännande.
Det verkar vara ett koncept som uppskattas och fungerar, för även gästerna är
en mångfacetterad blandning mellan allt och alla. Dessutom är
gästerna
många, så för varandra tidigare okända sällskap placeras kring samma bord
och främlingar blir bekanta.
Det är så rörande vackert och sympatiskt att det nästan är för bra för att
vara på riktigt. Och givetvis måste det finnas en hake, ett troll i idyllen.
Framför allt är det den förfärliga akustiken som irriterar, där ljudet studsar
kantigt mellan stenväggarna. Så fort lokalen blir mer än halvfull är varje
konversation en mardröm. Sedan är det personalen, som inte alltid är hundra
procent uppmärksam, men tack och lov väldigt tillmötesgående när man lyckas
fånga den.
Överlag ligger det en känsla av försöksperiod över matsalen, där samtliga
inblandade testar sig fram till
ett fungerande koncept. Man har kommit
ganska långt, men inte ända fram.
Ta maten, till exempel. På menyn låter allting smakligt och traditionellt på
nytt vis, men på tallriken är resultatet inte alltid tipptopp.
Svartrötterna i filodeg för 85 kronor smakar paprikapulver och degen är
ofrasig. Kycklingleverterrinen för 65 är bättre, men hade gärna fått ha ännu
tydligare leversmak. Den är extremt smörig i konsistensen och serveras med
de oumbärliga tillbehören cornichoner och marinerad lök, som får ordning på
fetman.
Till huvudrätt är den marockans-ka lammgrytan för 175 kronor med torkade
aprikoser, kanel och rostad mandel helt strålande. Goffig, långkokt och
matig, med syrlig yoghurt för att balansera det söta. Dock saknar vi
couscous eller något liknande som tillbehör.
En helgrillad guldbrax kostar 195 kronor och serveras med en tam och själlös
baba ganoush. Det finns roligare sätt att presentera den här fisken på och
kanske är det ett annat redan ikväll, eftersom menyn skiftar mellan små
nyanser i utförande från dag till dag.
Desserterna är enkla och goda. Här finns en körsbärspaj med en touch av citron
och kanel, här finns somrig aprikoskompott med vaniljglass, båda för 75
kronor, och här finns maränger med bär och grädde för 85.
Moriska paviljongens krogkoncept är klokt och bra och fyller en lucka
i
Matmalmö. Nu är det bara några små generella kvalitetshöjningar som behövs.