József Bock är en av Ungerns mest kända vinpersonligheter. Vingården som bär
hans släktnamn har en historia som sträcker sig tillbaka till 1700-talet och
József är den nionde generationen Bock som styr över detta imperium.
Men Bock är inte bara en vinproducent, det är även namnet på en av Budapests
populärare restauranger, grundad av József själv. Dit går människor som har
fötterna fast förankrade i den traditionella, ungerska köttkulturen
samtidigt som ögonen spejar mot framtiden.
Nyligen öppnade restaurang Bock en filial i Köpenhamn. Måltidskonceptet är
detsamma, rustikt och stabbigt, blandat med lättsamt och lustigt. Sådan är
även inredningen. Sittmöblerna består av bruna, stoppade skinnsoffor och
mörka trästolar, me-dan speglarna som klär in matsalsväggarna är dekorerade
med diverse visdomsord i stil med ”Livet är för kort för dåligt vin”.
Vi skulle vilja påstå att livet även är för kort för dålig mat, så ett par av
rätterna på Bock kan man gott undvika. Andra äter vi gärna igen.
Det är, som sagt, mycket kött på menyn. Och den typen av råvaror som de
nordiska kockarna redan lämnat bakom sig, återkommer här i nygamla
presentationer. Styckningsdelarna är främst filéer och bland förrätterna
hittar vi tre olika sorters gåslever, två av dem ingår i samma rätt.
Men trots de dyrare råvarorna är priserna synnerligen kamratliga. Tre rätter
kostar 295 dkr, lite mer om man väljer någon av huvudrätterna som ligger på
över 200 dkr.
Vi börjar med en carpaccio med gåslever (95 dkr). Den är rullad som en
drömrulltårta, där levern agerar smörkräm och kalvköttet chokladsockerkaka,
men skivorna är tunna som papper. Vi vet inte om detta är snillrikt eller
bara märkligt, men det är utan tvekan gott, om än etiskt tveksamt.
Fisksoppan (95 dkr) är också bra, alldeles orange av paprika, men med gräddig
smak av de musslor och laxbitar som ligger däri. Raviolin med någon typ av
fiskfärs är trist.
Huvudrätterna är stora, fylliga och proteinrika. Lammlägget på kockens eget
vis (195 dkr) är ett bastant stycke mörkokt köttklubba, omringad av
rotfrukter och en jätteklimp, medan fläskfilén (165 dkr) serveras i skivor
tillsammans med mild jordärtskockspuré, vass pepparsås, rödbetor och
blodkorv. Filén är som den ska, korven gör oss besvikna med sin obefintliga
blodsmak och sitt broskiga innehåll.
Men det som överraskar mest är de galna desserterna. Pasta à la Malta (65 dkr)
är vad vi anar: tunna nudelbitar i en gräddig kräm, inklämd mellan lager av
filodeg och serverad med sura körsbär. Inte alls gott.
Påhittet kastanjemillefeuilles (65 dkr) hade kunnat ha potential om inte
kastanjekrämen mellan smör-degen hade varit så riklig, olidligt söt och
obehagligt mjölig. Välj bort.
Vår servitör är däremot både behagligt vän och pålitlig i sina
rekommendationer. Han tipsar om en del Bockviner bland listans huvudsakligen
ungerska, vilket kan vara en slump eller en strategi, men de flesta ligger
över medel. Det de saknar i fyllighet och elegans, tar de igen i ambitioner
och bredd.
Även om Bocks varmrätter är riktigt schysta, ska man nog se en middag här som
en kuriös mer än en kulinarisk upplevelse.