Som namnet antyder har den här restaurangen med musik att göra. Kanske inte
främst av den anledningen att vi tvingas lyssna på samma skiva på repeat
under hela middagen – efter några varv kan vi leka gissningslekar om vilken
låt som ska komma härnäst och dessutom gissa rätt – utan framför allt för
att stället ägs av en musiker.
Några av väggarna har tapeter vars mönster utstrålar glädje och fest, med
dansande par och svingande i kristallkronor, och det är halva konceptet. Hit
ska man kunna komma för att ha kul, likväl som för att äta mat. Mingel och
musik ska kombineras med drinkar och måltider.
Nu är det i och för sig inte rätt årstid för att folk ska vilja glida iväg
till Dockplatsen i sina snyggaste stassar, den här delen av staden gör sig
bäst på sommaren, så det är inte något vidare party när vi kommer hit.
Men servitörerna är artiga och väluppfostrade. Ganska unga men hyfsat
kompetenta. Även kocken är ung, men lyckas tillräckligt bra med sina
uppgifter för att vi ska stå ut med ett par missar. Vi gissar att allt är en
fråga om rutin och erfarenhet, snart kommer de att finns där.
Till förrätt är den kallrökta laxen för 125 kronor bäst. Den har kombinerats,
lite konstigt, med salt kapris, vilket bara förstärker sältan, men i övrig
är den frisk och trevlig.
Inte så bra är en blaskig skaldjurssoppa för 115. Den är tunn som buljong, men
saknar den rika smaken, det här smakar avkok. Det är också underligt att det
inte finns några skaldjur på menyn, var kommer skalen ifrån, undrar vi.
Märkligt.
Huvudrätterna gör oss gladare. Hjortfilén för 275 kronor har en skön, rosa ton
och schysta rotfrukter som tillbehör. Vi är dock tveksamma till rödkålen,
som har en benägenhet att köra över alla sällskap den hamnar i, så även här.
Den ångade havsabborren för 165 kronor har superbt kött och serveras med
tournerade potatisar och färsk spenat. En mild och öm smakkomposition utan
skarpa inslag.
Vinlistan är en gåta. Det finns knappt några viner på glas, men däremot en hel
vägghylla fylld med viner från den australiensiske vinproducenten Johnny Q
samt frågan "Vem är Johnny Q?" skrivet med tavelkrita. Vinspons, är det enda
vi kan tänka på.
Sedan äter vi dessert. Det här är kvällens höjdpunkt, inte så mycket för
originaliteten, den saknas, som för utförandet. Tiramisùn för 89 kronor är
krämig och kompakt, crème brûléen för 95 har ett sockertak som är både
knäckigt och sprött.
Det tar sig, skulle man kunna säga, under måltidens gång. Vi hoppas att
detsamma även gäller för restaurangen i stort. Det behövs fler gäster, mer
övning för personalen, bättre menyplanering, roligare viner och trevligare
väder. Sen ska det nog bli ordning på den här krogen också.