Det är först när man går en trappa ner som man hittar loungen som åsyftas i
restaurangnamnet.
Plötsligt befinner man sig i ett rum som ser ut som en scen hämtad ur
Disney-filmen "Aladdin", med orientaliska kuddar i låga soffor,
mattor och levande ljus. Det är bara månen som fattas.
Den här ombonade grottan är företrädesvis till för dem som antingen vill
dricka en drink före eller efter maten eller för de förälskade par som vill
vara ifred fast ändå i offentlig lokal.
Det är på gatuplanet matgästerna sitter. Helst lite längre in, i det lilla
rummet med den turkosa tapeten, för dit når inte oset från det öppna köket
med riktigt samma pregnans som bredvid baren.
Vi anar vad det är som osar. En hel sida i menyn, som lite oväntat är rakt
igenom italiensk, är ägnad åt bruschetta med olika pålägg och dessa
bruschettabröd måste grillas. Det är många som äter bruschetta.
Versionen med tomat är klassisk, den med taleggio och tomatmarmelad mer
nyfiken och den med kronärtskockskräm och salami för 70 kronor hade varit en
njutning om skockorna varit färska, nu är det den bitiga salamin som räddar
skeppet.
Bland antipastin väljer vi bort den vanliga carpaccion och charkuteritallriken
och provar istället tre rullar av grillade zucchiniskivor för 70 kronor.
Dessa är fyllda med en maffig kräm på getost, soltorkade tomater, rucola och
valnötter, men känns ändå tillräckligt lättsamma för att funka som förrätt.
Glasvinerna är inte så värst roliga och urvalet är litet, men vinerna på
flaska är hyggliga och mestadels italienska. Och vårt smågnäll uppvägs
genast av den välvilliga servitören, som lyckas charma alla i lokalen utan
att riktigt vara medveten om det själv.
Med tanke på portionernas storlek väljer man som huvudrätt antingen pasta
eller secondo, inte både och som på italienskt maner, det orkar man inte.
Spenatcannelonin med tomatsås och svamp, som är mer stuvad än såsig, är
riktig trygghetsmat. Här är det idel mjuka och krämiga konsistenser samt
milda smaker.
Lika mysig är inte saltimboccan för 198 kronor. Vi hade förväntat oss tunna
skivor utbankad kalvfilé , täckta med salvia och parmaskinka i tunn
vitvinssky, men det vi får är något tjockt och halvtorrt i kraftig brunsås.
Behållningen är den lena potatisgratängen i egen skål.
En annan märklig upplevelse är tiramisùn för 70 kronor. Den ser först helt
normal och trevlig ut, där den ligger i sitt cocktailglas, men under det
översta kexlagret döljer sig en flytande, äggbaserad kräm. Vi förstår
ingenting, detta verkar vara någons borttappade sockerkakssmet.
Hade det inte varit för en del konstiga matmisstag, skulle Moonlit Lounge
kvala in som en välkomnande vardagsitalienare, nu får den nöja sig med
välkomnande.