Bong testar franskt på Rasoir – en samlingspunkt för framförallt välklädda
affärsmänniskor och resenärer.
Hade saker varit som de borde skulle man gå till Rasoir för att äta steak
frites på franskt vis, marinera tarmarna i rödvin och berätta historier från
ungdomens dagar för vännerna hela natten lång.
Lokalen ber om det. Den stöddiga bardisken, glasen som hängts upp på
armsträcks avstånd, de höga fönstervalven och personalen i käcka västar över
vita skjortor, artig och alert.
Nu är det bara nästan så. Framför allt är detta en samlingspunkt för välklädda
affärsmänniskor och resenärer som inte vill irra alltför långt bort från
Centralen. Det är även ett populärt after work-ställe om fredagarna och en
schyst bistro av det lite finare slaget med vita dukar och styva handdukar
som extraknäcker som rejäla servetter.
Den mesta maten är väldigt klassisk, på ett försvenskat franskt vis, och
detsamma gäller för de tillagningsmetoder man använt sig av. Det är som om
man upptäckt alla trender lite för sent, eller inte bryr sig om trender
överhuvudtaget.
Till exempel förekommer svarvade grönsaker i flera rätter och man har lagt en
kula glass i förrättsgazpachon (65 kr). Soppan smakar paprika och vitlök och
är slätare än vanligt, men den är uppfriskande och vackert orangeröd och
blir säkert perfekt en het sommardag. Basilikaglassen hade dock varit godare
som sorbet istället för att göras på något slags svårsmält färskostbas som
nu.
En av restaurangens specialrätter är den lilla helstekta bebiskycklingen (195
kr) som serveras med ett överraskande läckert tryffelpotatismos med smakdrag
av murklor, en sirapsmörk portvinssky med anklever samt gulliga primörer. En
toppenrätt bortsett från att fågeln har blivit lite torr i köttet.
Ena fiskrätten är en ljummad, varmrökt laxfilé (175 kr) som täckts med
vinägerbitig, men exemplariskt fluffig hollandaise blandad med forellrom,
som kvaddar såsens personlighet med sin sälta, plus ett pocherat ägg med
rinnande gula. Den smörmjukade ramslöken är underbar. Våren på en tallrik.
Efterrätterna är de vanliga, fast här har crème brûléen (75 kr) fått
chokladsmak och bakats i en föredömligt låg och vid form, så att det blir
mycket sockertäcke till krämen, som är fyllig men inte bufflig.
Rabarbersoppan (75 kr) är väldigt tunn till både konsistens och smak och har
svårt att hävda sig mot den sötgräddiga panna cottan (utan vanilj?) och
mandelflarnet. Ska vi dricka rabarbersaft vill vi hellre ha den i ett glas.
Men på det stora hela får man vad man beställer här, till priser som är lägre
än man hade kunnat befara med tanke på läget. Ibland undrar man lite hur de
tänkt inne i köket (långa rotfruktstrådar i soppan må vara ett kul garnityr,
men ack så svårt att äta), men man jublar oftare försiktigt inombords över
trygga, pålitliga smaker.