När Stereo öppnade hade grundarna, precis som alla andra inom krogbranschen, höga ambitioner och gott hopp. Så märkte de att det är svårt att locka folk kvällstid till Malmös hamnområden, dit även Dockplatsen får räknas. I synnerhet när det blåser hårt och kallt och gatorna ligger öde.
Så nu har restaurangen förvandlats till en av de lunchkrogar som koncentrerats här på en liten area och i dagsläget frestar man arbetare inom kostym- och dräktyrken med en lunchupplevelse som är lite mer stylish, lite snofsigare än vanligt.
Till exempel betalar gästen efter att maten ätits upp istället för före (kanske för att öka drickspotentialen) och får tallriken både fram- och avdukad.
Musiken som spelas är sofistikerad jazz och serveringspersonalen informerar tydligt och artigt om vad som erbjuds för dagen och är mån om att allting smakar som det ska.
Tyvärr lyckas inte köket riktigt motsvara de förväntningar som byggs upp hos oss medan vi reser oss för att besöka det anvisade salladsbordet. De få serveringsfat som står här med sina uppskurna grönsaker kan vara något av det sorgligaste vi sett; här finns gurkmånar, tomatbitar, isbergssallat och en vidrig blandning av kidneybönor och burkmajs. Så fantasilöst att det är en bedrift i sig.
Nåväl, det finns fortfarande hopp om maten. Köttbullar med gräddsås, potatis och lingon kostar 90 kronor och bjuder på en näve bullar som är ganska bleka och lite kantiga, men det tar vi bara som positiva bevis på att de är rullade i köket av flinka kockhänder samt att köttsmeten innehåller fläskfärs på skånskt vis. De hade gärna fått vara lite saftigare, men kryddningen är fin.
Även tillbehören funkar, såsen är gräddig och lingonen rårörda, om än i sötaste laget.
Dagens fisk är en pocherad sej för 120 kronor. Den har rimmats innan den hamnat i vattnet, vilket gett den ett fast hull och en lite för salt smak. Men det jämnar ut sig i kombination med den kokta potatisen.
Vad som däremot skär sig fullständigt är de filéade clementinklyftorna och de ugnsbakade körsbärstomaterna. Detta är ett möte som aldrig borde fått ske. Lägg därtill kapris och en mjäkig örtdressing och förvirringen är total. Vi vet inte vad som rörde sig i huvudet på den som planerade den här rätten och vi vill nog inte heller veta.
Efter maten dricker vi kaffe och äter julens överblivna pepparkakor. De har blivit lite mjuka. Och de får oss att tänka att det är just detta som är symtomatiskt för Stereo: de vill så väl att de vill för mycket.
Strunta i pepparkakorna om de inte är bra eller passar in, låt bli att överlasta maten med spretiga tillbehör, för det är inte mängden som ger kvaliteten, det handlar om att låta det enkla vara bra nog.