Låt säga att någon öppnar en restaurang. Låt säga att de hänger förstorade
fotografier föreställande anonyma gatuvyer från en storstad – kanske New
York – på de hetsigt röda väggarna och låt säga att de sedan väljer att
kalla krogen för The Corner.
Då är det inte helt uppenbart att de serverar italiensk mat. Vi hade i alla
fall haft svårt att lista ut det, om vi inte redan hade läst menyn.
Nu är det hur som helst Italien som är det genomgående mattemat på den här
hörnkrogen, pastan är central och till och med de udda fåglarna ryggbiffen
med béarnaisesås och laxen med potatismos och dillsås har fått italienska
namn. Det är kreativt.
Vad som däremot är synnerligen icke-kreativt är vinlistan, som är tre viner
lång. Det finns ett rött, ett vitt och ett rosévin, som går att köpa på glas
eller flaska. Serveringspersonalen säger att många tycker att de är goda.
Det stämmer säkert, säger vi. Det här är inga svåra viner.
De gratinerade förrättsmusslorna för 76 kronor är av den frysta och upptinade
sorten. Gratineringen består av vitlökssmör, persilja och ströbröd och har
inte mycket av vare sig smak eller konsistens att bidra med. Dessa musslor
är den årliga inkomstdeklarationen förklädd till mat, de är både torra och
tråkiga.
Inte heller den stekta blandsvampen för 82 kronor briljerar, den är både
understekt och underkryddad. Men vi uppskattar svampblandningen. Små
trekanter av rostat formbröd ligger som något slags symmetrisk tallrikskonst
runt kanten, med gröna rucolabuskar emellan.
Sedan äter vi pasta, eftersom det känns fördömt att försöka sig på någon av de
svenska värdshusrätterna, maskerade som italienare. Spenat- och ricottafylld
tortellini för 92 kronor serveras tillsammans med soltorkade tomater och
kycklingbitar i en fettig blandning bestående av grädde, parmesan och pesto,
men är överlag rätt god, på det sätt trygghetsmat ofta är.
Lika chockmättande är såsen som hör ihop med laxtagliatellen för 98 kronor,
den utgörs av väldigt många procent grädde, resten består av vitt vin och
nästan rå purjo i för stora bitar. Laxen är små flagor mellan pastabanden.
Vi överväger en stund att strunta i desserten, främst på grund av platsbrist i
magsäcken, men väljer ändå tiramisùn, eftersom panna cottan är slut. Detta
är ett skepp på väg att haverera, lasten är ojämnt placerad, lutningen är
oroväckande.
Men skenet kan, som så ofta, bedra och när vi väl smakat på skapelsen så
upptäcker vi att den är fullkomligt gångbar, om än inte särdeles snygg.
Det största felet med maten är att den är övervägande oengagerat lagad, det
näst största är att man valt trista ingredienser och stereotypa råvaror.
Italien är så mycket mer än pasta, pesto och soltorkade tomater.