Vägen är spikrak och försvinner i ingenting mot horisonten i öster.
Det är öken till höger och öken till vänster. Emellanåt kör man genom stråk av
fruktodlingar där Williamspäron stora som små meloner och röda äpplen
väntar på att bli skördade, ibland ser man en flock kreatur ströva vilt och
nyss körde vi förbi ett kadaver av en ko som blivit påkörd. Sällan ser man
en människa.
Detta är Patagonien.
Inte det vilda och omtalade med forsränning i Anderna och hoppande
regnbågsforeller eller valsafari vid Eldslandet. Inte heller det halvt
laglösa med vinddrivna existenser befolkade som Bruce Chatwin skrev om i sin
reseskildring ”I Patagonien” om denna Fin del mundo, världens ände.
Utan det stora, platta, människoglesa Patagonien. Den jungfruliga öknen
Patagonien som börjar blomma så fort den får vatten.
Dit kom jag flygande en höstkväll nu i vår, för jag ville prova vinet.
Patagonien är den nyaste av vinregionerna i det gamla men pånyttfödda stora
vinlandet Argentina och att komma till södra halvklotet känns alltid nytt
för en europé: vår är höst och solen lyser från norr.
Tio mil norrut börjar Pampas med hundra gröna mil med oxar och kor innan man
når Buenos Aires, tvåhundra mil söderut ligger Eldslandet.
Vi svänger av den spikraka stora vägen när Anderna ligger femtio mil bakom oss
och det är lika långt till Atlanten i öster.
En grusväg leder rakt ut i bushen, torrt är det, bilen skumpar på den
stigliknande vägen och det dammar svårt. Efter en stund kör vi över Rio
Negro som bred och maklig flyter sitt långa lopp genom ökenlandskapet mot
oceanen.
Efter en stund finns plötsligt ingen meterhög, macchialiknande buskvegetation
längre. Här mitt i öknen har Hans Vinding-Diers, världsberömd dansk
vinmakare med hemmavingårdar i Frankrike och Italien, och hans livskamrat
Noemi Maroni Cinzano, grevinna med italienskt vin i blodet, anlagt en ny
vingård, Noemía. Den kompletterar två andra inköpta ägor en bit bort där det
fanns upp till åttio år gamla, övergivna vinstockar.
– Det här stället hittade vår vingårdsansvarige Oscar Ferrer efter två års
letande till häst, säger Noemi Cinzano.
Till häst eftersom det inte fanns några vägar, ingen bro över floden.
Ingenting, bara öken med buskar, ormar, skorpioner, en och annan kondor och
de många små långsvansade papegojorna.
– Här är det! sade jag till Hans. ”Men det finns ju ingen väg”, sade han. Kom
bara hit! sade jag. Och han föll när han kom.
Vinden blåser ständigt och starkt från Anderna, regnet är nästan ingenting,
högst 200 millimeter per år. På vintern kan klimatet vara bistert, ofta med
minusgrader, på sommaren ännu bistrare med en skoningslös sol och
temperaturer på 45 grader vissa dagar.
– Vad gör det, säger den värmeälskande grevinnan som kommer till Patagonien
och Noemía när det är dags för skörd i februari–mars och reser norrut igen
när det drar sig mot sommar i Europa.
Jo, värmen ger kraft och must åt druvan. Å andra sidan bromsar de svala
nätterna i Patagonien mognaden.
Dagens hetta ger mognad, frukt och sötma och tanninryggrad från det tjocka
skalet. Nattens svalka ger friska fruktsyror.
Patagonien är på sätt och vis ett idealställe för odling; det är ingen slump
att nästan all argentinsk frukt i Sverige kommer härifrån. Den ständiga
vinden gör att insekterna blåser bort – man behöver alltså inte spruta
insektsgift på frukten. Att äpplena mognat i mörkret i ett lastrum på en båt
är en annan sak.
Den torra luften gör att svampangrepp i princip inte finns – alltså krävs
ingen behandling med fungicider.
Och friskt vatten finns i floderna. Inget tillstånd behövs för att ta vatten
till bevattning.
Kort sagt: ekologisk odling är gratis i Patagonien.
– Här finns allt, säger Hans Vinding-Diers. Allt är natur, vinerna är
spontanjästa. Vi skördar strax innan druvorna är mogna och vi lagrar dem på
de bästa och mest fibertäta franska fat som finns för att frukten ska få
tala för sig själv. Och du känner ju själv – vinerna är öppna, har syra och
fräschör och är absolut inga alkoholbomber.
Vi drar oss västerut mot Anderna till Bodega Fin del Mundo, pionjärvingården
när Patagonien återupptäcktes som vinregion 1999, och sedan vidare 90 mil
norrut till Mendoza.
Argentinas stora druva är malbec och en gång, före vinlusen, var den en av de
stora i Bordeaux. Mustiga, mörka viner som gjorda för en asado, en
grillsession med saftiga biffar. Ofta plommon- och blåbärsfruktiga, lite
vänligare tanninstruktur än europeiska viner och i regel fatpräglade.
Malbecvinerna av idag från Mendoza präglas ofta av plommon- och blåbärstoner
som passar perfekt till en grillfest med fantastiskt nötkött från Pampas,
gris, fågel, lamm och allehanda korvar. De bästa vinerna har stor
komplexitet och längd och ger glans åt vilken kandelaberilluminerad
kristallmiddag som helst.
Mendoza 90 mil väster om Buenos Aires är det äldsta och i särklass största
vinområdet i Argentina och härifrån kommer också några av de bästa vinerna,
ofta gjorda på nationaldruvan malbec och då lika ofta från högt belägna
vingårdar.
Men det finns andra vinområden som är spännande och det finns andra druvor än
malbec – inte minst de ”vanliga” cabernet sauvignon, pinot noir, merlot och
syrah.
Den vita torrontés är en druva som argentinarna själva vill framhålla som den
kvinnliga partnern i vintangon där malbec såklart är kavaljeren. Det är en
grön druva som betraktas som argentinsk. Den ger kryddiga,
gewürztramineraromatiska viner, ofta rosendoftande och päronfruktiga och i
regel helt torra även om det också finns utsökt sött vin i druvan.
Torrontés är ofta ringaktad och sanningen att säga så finns det mycket dåligt
vin gjort av denna druva som bäst kommer till sin rätt i Saltaregionen i
norra Argentina där den på mycket hög höjd ger viner som inte bara doftar
nästan som gewürztraminer från Alsace men som därutöver är helt torra,
krispiga och ofta med en djärv elegans.
På Bolaget finns exempelvis nykomlingen Inca Reserva Torrontés (6467, 87 kr)
från höga, svala Calchaquie-dalen, med stor och aromatisk fruktblommighet i
doften och torr, blommig och citrus- och pärontonad smak. De i mitt tycke
bästa torrontésvinerna från Etchart och Colomé finns tyvärr inte på Bolaget.