– När jag var ute med en vän sprang vi på en bekant till honom. De hade inte
setts på femton år. Efter att de pratat i några minuter skiljdes de och sa
de att de skulle höras. I Pakistan skulle det aldrig hända. Träffar jag
någon jag inte sett på femton år så låter jag honom inte gå. Jag skulle ta
med honom hem och bjuda på mat och husrum och vi skulle sitta och prata i
flera dagar.
Som 27-åring med en färsk ekonomiexamen lämnade Zahid Bhatti föräldrahemmet i
Lahore i Pakistan. Efter ett år på japansk språkskola och en utbildning inom
IT fick han erbjudande om jobb å en bank. Nu har han levt snart halva sitt
liv i Tokyo.
– Jag hade tänkt stanna ett halvår. Men lönen var väldigt bra och jag gillade
jobbet så jag blev kvar.
Trots att Zahid Bhatti behärskar språket till fullo går kommunikationen inte
smärtfritt.
– Här är folk aldrig direkta, man måste läsa mellan raderna för att förstå vad
de tycker och tänker. Ibland driver det mig till vansinne. Det händer att
jag måste säga åt folk att vara uppriktiga mot mig. Många blir förvånade men
lär sig snabbt hur de ska prata med mig, reaktionerna är oftast positiva.
Han har svårt för hur japansk vänskap yttrar sig.
– Japaner är mycket för att stoppa sina vänner i fack. Man är någons
resekompis eller festkompis. Varje vän har ett specifikt syfte. Min
uppfattning är att sann vänskap handlar om något annat: att respektera och
acceptera någon för den de är. I Pakistan har folk mycket lättare för att
prata med varandra utan något syfte.
Den japanska artigheten tar Zahid Bhatti med sig på de årliga besöken till
Pakistan.
– I Pakistan behandlas folk med serviceyrken väldigt dåligt. Ingen tackar
servitrisen eller taxichauffören eftersom vi tycker att deras arbete är
deras plikt. Men alla år i Japan har gjort mig artigare och trevligare mot
dem.
Trots att han trivs i Japan hoppas Zahid Bhatti återvända till Pakistan om han
bara hittar ett jobb där.
– Min fru och jag kom överens om att hon och mina döttrar skulle flytta till
Pakistan när de började skolan. Vi har inte mycket till övers för det
japanska skolsystemet och ville att de skulle få en internationell uppväxt.
Nu bor de i Lahore och är här på somrarna. Hittar jag bara ett bra jobb i
Pakistan så flyttar jag också tillbaka.