– Jag kanske borde ta kontakt med dem och fråga hur det går. Men jag vågar
inte, tänk om de säger att jag måste återvända? Då är det bättre att inte
veta, säger Khin Cho Myint.
Hon är en av omkring 140 000 flyktingar som lever längs Thailands gräns mot
Burma. De flesta tillhör någon av Burmas många etniska minoriteter och har
flytt undan strider mellan regeringsarmén och olika rebellgrupper, men också
många demokratiaktivister från storstäderna har också sökt skydd i Thailand.
Majoriteten lever i flyktingläger längs gränsen, men Khin Cho Myint bor
i gränsstaden Mae Sot där hon jobbar på en burmesisk stödorganisation för
politiska fångar. Född och uppvuxen i storstaden Rangoon har hon svårt för
det lantliga livet i lägren, säger hon.
Men längre in i Thailand kommer hon inte. Utan giltiga papper tar resan slut
vid första vägspärren utanför Mae Sot.
– Det känns som om jag lever i ett fängelse. Jag vill kunna resa vart jag
vill, säger Khin Cho Myint.
Egentligen vet hon inte ens om hon får bo i staden. Kanske var det bara
en enskild polismans godtycke som gjorde att hon slank igenom vägspärren på
vägen från lägret med hjälp av sina papper från FN. Därför blir hon orolig
varje gång ett nytt rykte florerar om att thailändska myndigheter ska skicka
hem de många illegala arbetskraftsinvandrare som också vistas i landet.
– Det sägs att de kommer köra ut oss i mitten av året. Alla är oroliga, säger
hon.
Khin Cho Myint greps av Burmas säkerhetstjänst sent en kväll i september 1998.
Vid den tiden pluggade hon fysik på universitetet och befann sig i utkanten
av en studentrörelse som tidigare samma månad ordnat de största
demonstrationerna mot juntan på flera år. Dessutom tog hon emot pengar från
burmeser utomlands och förmedlade dem till politiska fångars familjer. För
det dömdes hon till tio år i fängelse och placerades i Moulmein, trettio mil
från Rangoon.
Hon blev aldrig fysiskt torterad, men fick dagligen utstå vad hon
kallar mental tortyr. Ljuset var på dygnet runt och hon blev störd när hon
mediterade. Men det värsta var att vakterna brukade inge falska
förhoppningar.
– I november 2003 sa de att jag skulle släppas fri. Men istället för att köra
mig hem körde de till ett fängelse i Rangoon. Nästa morgon fördes jag ut
till ännu en bil, där de meddelade att min mamma dött och att jag var på väg
till hennes begravning.
Efter begravningen spärrades hon in igen. Först sju månader senare släpptes
hon ut. Hon hade då suttit sex år i fängelse.
Väl ute i frihet igen höll sig Khin Cho Myint borta från
politiken, även när saffransrevolutionen skakade landet hösten 2007. Men
munkarnas uppror hade gjort myndigheterna nervösa och trycket ökade på alla
som någon gång varit politiskt engagerade. Hon såg ingen annan utväg än att
fly till Thailand.
– Jag ville inte slösa bort mer tid i fängelse, säger hon.
Nu väntar hon som så många andra på att bli erbjuden en plats i något annat
land med hjälp av FN. Helst vill hon till USA eller Australien.
– Men det är inget jag kan påverka. Jag har fått höra att FN inte är någon
resebyrå, säger hon.