Varje år i juni när Carmine Cartolano reser till Italien på semester är han
helt övertygad om att han aldrig mer tänker återvända till Egypten.
– Jag kan bli så himla trött på mitt liv här. Det är ju inget riktigt liv,
bara rörigt och kaotiskt. Och så hatar jag oväsendet och hettan och
föroreningarna och stanken och smutsen och fattigdomen, säger Carmine
Cartolano, 39.
Ändå betalar han alltid tre månadshyror i förskott innan han far. För han vet
också att efter fyra dagar i Italien längtar han som en tokig tillbaka till
Egypten.
– Det ”riktiga livet”, det i Italien alltså, är bara lockande på håll: man
stiger upp tidigt, går till jobbet, äter lunch klockan ett, träffar vänner
på vägen hem och tar ett glas vin, tittar på teve på kvällen och går till
sängs klockan elva. När allt kommer omkring trivs jag bättre med att inte
riktigt veta vad som ska hända i morgon eller om ett halvår. När allt är
möjligt och världen ligger öppen.
Slumpen förde Carmine Cartolano till Kairo 1999. Han var 27 år och hade
avslutat sex års arabiska studier vid universitetet. Han tillbringade ett år
i Paris och tio månader i London innan han gjorde värnplikten. Eftersom han
inte visste vad han sedan skulle hitta på, svarade han ja när en tjejkompis
frågade om han ville följa med till Egypten.
Han beslöt att stanna ett halvår. Sedan dess har det gått tolv år. Carmine
Cartolano lever på sin bildkonst och på att undervisa i italienska vid det
amerikanska universitetet i Kairo.
Mötet med egyptierna har förändrat honom, säger han, den ständiga
konfrontationen med deras vanor, uppfattningar och beteenden har gjort honom
själv stökigare och mer oorganiserad, men också mer avspänd och tolerant.
– Men vissa saker kommer jag aldrig att acceptera. Som brutaliteten alldeles
under ytan i den annars mjuka och tillmötesgående egyptiska mentaliteten,
säger han.
När Carmine Cartolano i juni öppnade en utställning, där han bland annat
visade fyra karikatyrer av förre presidenten Hosni Mubarak, fick han dödshot
på telefon.
Han har blivit stoppad på gatan och uppmanad att dra åt helvete för att han
hade ring i örat, och varit nära att få stryk för sina färgglada och
avvikande kläder. Efter ihärdiga och bestämda påtryckningar från sina vänner
klär han sig numera i jeans och T-tröja och har lagt av öronringarna.
– Konventionerna här är extremt rigida. Och dubbelmoraliska. Håller man bara
en snygg fasad går det bra att dricka, hora och röja så mycket man vill.
Han blir tokig på att så många diskussioner slutar i ett ”det står ju i
Koranen”, säger han.
– Det argumentet går inte att invända mot, och så är ytterligare ett samtal
över. Det är bara att inse att det ibland finns en avgrund mellan mig och
egyptierna. Det måste jag antingen leva med, eller ge mig av. Men efter
fjorton år finns det fortfarande inget som kan få mig att flytta någon
annanstans ... utom kanske kärlek.
Översättning: Karen Söderberg