En ny erfarenhet för Mariel Rosario har varit att gå på arbetsintervjuer.
– I Puerto Rico får man jobb för att man känner någon. Jag har aldrig tidigare
suttit framför en person som frågar ”Varför ska jag anställa dig?”. Att
behöva sätta ord på sitt eget värde har varit svårt, men en fantastisk
erfarenhet. Det gör att jag bättre förstår vem jag är och vad jag vill. Det
har höjt mitt självförtroende, säger hon.
Det har gått drygt ett år sedan hon lämnade Puerto Rico. Hon gick
masterutbildningen i företagsekonomi på University of Puerto Rico, men var
besviken. De nya intryck hon förväntat sig uteblev.
– Jag tänkte: Var föreställer jag mig själv om fem år? Då kände jag att jag
bara måste åka, säger hon.
– Om jag hade stannat skulle jag ha slutat på en bank eller ett statligt verk.
De flesta av mina vänner har flyttat hit till New York från Puerto Rico för
att plugga eller jobba. Många av oss har läst på University of Puerto Rico,
men sedan är framtidsutsikterna dåliga.
– Staten är den största arbetsgivaren och att starta företag är dyrt och tar
tid. Det är trist, för Puerto Rico behöver högutbildade som stannar kvar och
skapar nya jobb. Men just nu kan jag inte se mig själv flytta tillbaka,
lönerna är för dåliga.
På den lilla karibiska ön kände sig Mariel Rosario också instängd och
iakttagen.
– Man kommer till en punkt när man bokstavligt talat känner alla, åtminstone
genom någon annan. Här i New York vet ingen vem jag är och jag har fler
valmöjligheter. Jag har blivit bekväm i mitt eget skinn och är väldigt stolt
över vad jag har åstadkommit.
Mariel Rosarios dröm är ett internetrelaterat arbete med mycket resor. Hon har
nyligen börjat ett nytt jobb och planerar att läsa sin master i New York.
– Jag har inte mött några fördomar, kanske för att jag kan språket. Folk blir
förvånade när de träffar mig. ”Ah, är du puertorican? Du ser inte ut som
puertoricanerna härifrån, du pratar inte som dem”. Den stereotypa bilden av
puertoricaner här är associerad till ghettot.