Studenternas topp fruktar beroendet

Det har gått snabbt för Kristoffer Arvidson. På tre och ett halvt år har han avancerat till högsta hönset i Studentkåren Malmö och basar därmed för 15 000 studenter.

Hur hamnade du här?

– Anledningen till att jag började i kåren var att jag var missnöjd med min utbildning. Jag började plugga freds- och konfliktvetenskap hösten 2004. Jag ville förändra världen. I alla fall ville jag det när jag började. Utbildningen var väldigt kul, men det fanns stora brister. Om jag engagerade mig i kåren kunde jag klaga med gott samvete, tänkte jag. Sen har jag sugits längre och längre in i apparaten, från sektionsstyrelsen, vidare till centrala kårstyrelsen, därefter heltidsarbetande studentombud och i år valdes jag till ordförande. Det har varit en snabb och intensiv resa.

Hur utövar du din makt?

– Min position inbegriper inte så mycket att bestämma över folk. Snarare att samordna. Vi är sju stycken heltidsarbetande inom kåren och vi ska täcka behovet för alla studenter vid Malmö högskola.

– Så fort högskolan fattar ett beslut som på något sätt kommer att påverka studenterna ska vi vara med på mötet. Det är klart att man måste ta våra åsikter i beaktande och det tycker jag att högskolan gör. Ju högre man kommer upp i högskolans organisation, desto tyngre tycker jag att min röst väger.

Vad händer om regeringens förslag på att avskaffa kårobligatoriet för landets högskolestuderande blir verklighet?

– Studentkåren i Malmö har tagit en aktiv ställning för att vi vill ha kvar obligatoriet. Vi kommer att tappa drygt 45 procent av våra inkomster över en natt. Det skulle vara bedrövligt om vi var tvungna att skära ned så mycket.

– Som det ser ut idag har högskolan fem fakulteter och vi täcker in fyra av dem. Vi har en strävan att alla studenter ska ha tillgång till någon heltidsarbetande inom kåren och ha samma möjlighet till hjälp och stöd. Skulle vi minska vår personalstyrka med hälften så kan kåren bli tvungen att satsa på fakultet där det finns många studenter, som lärarutbildningen med sjutusen studenter. Det skulle göra att samordningen av studentinflytandet på de mindre fakulteterna skulle bli någonstans mellan dåligt och bedrövligt.

Enligt regeringens utredning kan ett försörjningsalternativ för kåren vara att bli sponsrad av högskolan. Vilken är din inställning till det?

– Det som är skönt i nuläget med den finansieringsform som kåravgifterna innebär är att vi är helt oberoende av andra aktörer. En av våra huvuduppgifter är att granska högskolan. Hur ska vi kunna ta emot pengar av en part som vi kritiskt ska granska? Och om vi skulle välja att bli sponsrade av företag känns det som att det sänker vår trovärdighet.

Kan en kår drivas vidare utan obligatoriskt medlemskap?

– Absolut. Det finns andra kårer som drivs mer som bolag än ideella organisationer där kåravgiften bara är en piss i Mississippi. Men vi har väldigt svårt att vara det. Vi är en ung kår vid en ung högskola. Vi har under många år satsat på de politiska verksamheterna och stödet till ideella krafter, och inte på annan inkomstbringande verksamhet. Det som är tråkigt är att det har gjort att vi blivit väldigt beroende av kåravgifter. Stryps avgiften kan jag inte se det på något annat sätt än att vi straffas för att vi satsat politiskt.

Varför satsar ni inte mer på kommersiell verksamhet, som Lunds nationer som ordnar fester och konserter?

– Vi har en studentpub, men vi har mycket svårare att konkurrera med nöjeslivet än vad jag tror nationerna i Lund har. Lund är en studentstad. Det som finns där är nästan helt anpassat till studenterna. Malmö är en stad i första hand och en studentstad i andra eller tredje hand.

– Dessutom är studentkåren i Malmö en ganska röd kår. Vi är en partipolitiskt och religiöst obunden studentkår, men så länge jag har varit engagerad blåser det snarare vänstervindar än högervindar. Folk trivs bra med den struktur som vi har idag. Och det är svårt att driva blå politik om man representerar en så pass utsatt grupp som studenter.

Hur är Malmöstudenterna utsatta?

– Bostadsfrågan är det tveklöst största problemet. Varken högskolan eller kommunen är ärliga med hur dåligt det är här. Det går åtta heltidsstudenter på varje studentlägenhet i Malmö. I Lund är det tre studenter på varje lägenhet.

Vad kan du göra åt det?

– Tyvärr inte så mycket, förutom politisk påverkan. Vi har inga egna bostäder. Vad vi har är en samlad kunskap om var bostäderna finns och det försöker vi sprida till studenterna.

Tror du Studentkåren Malmö överlever om kåravgifterna avskaffas?

– Allt är inte nattsvart när det gäller kårobligatoriet. Det handlar bara om att hitta nya former för studentinflytandet som kan fungera även om avgiften försvinner. Vi jobbar just nu med att ta fram en studentinflytandemodell. Det innebär att vi tittar på andra universitet och försöker hitta goda exempel även här.

Det sägs att det inom kåren i Malmö finns en ”tradition av att bränna ut sig”. Du är dessutom den första ordföranden som är småbarnsförälder. Hur fixar du det?

– Den första läxan jag lärde mig själv var: Förutse inte att få gjort det du har planerat. Man måste prioritera saker, det går inte göra allt. Och jag är övertygad om att det går att uppnå resultat med en fyrtiotimmarsvecka. Frågan är hur effektiv man är de där extra tjugo timmarna om man jobbar sextio timmar.

Du kommer att sluta efter ditt ordförandeskap nästa år. Varför då?

– Jag tycker inte att man ska sitta mer än två eller tre år som politiskt aktiv i en studentkår. Ju längre tid man är borta från studenterna, desto mer av studentperspektivet tappar man. Man blir en del av etablissemanget.

– Sen ska jag läsa en master i statsvetenskap i Lund och överge Malmö högskola. Intresset för politik och viljan att förändra kommer att vara kvar hos mig. Jag tror inte längre att jag kan förändra världen. Man får börja i mindre skala och då tror jag statsvetenskap är en bra grund att stå på.