Etnicitet bara när det behövs

Det händer att jag får frågor om hur vi skriver om invandrare och brott. Nyss fick jag ett sådant brev: ”Varför inte tala om som det är? Och ange de inblandades etniska bakgrund, rakt och tydligt, precis som det förhåller sig?”

I Sverige är pressetiken reglerad av Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd, och de spelregler som de formulerat. Där står det: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”

Vad denna passage säger är att etniskt ursprung ska anges när det är relevant. Om en finne, en svensk eller en iranier begått ett brott ska vi ange ursprunget om eller när det är en faktor som är betydande i sammanhanget. Så enkelt är det. Den som inte tar denna paragraf på allvar missar kärnan i pressetiken, nämligen att inta ”en ansvarsfull hållning inför den publicistiska uppgiften”.

Idag kartlägger vi de kriminella gängen i Malmö. Flera av gängmedlemmarna har invandrarbakgrund och när det är relevant påtalar vi det, annars inte. Frågan är om de begår brott just för att de kommer från andra länder. Vår reporter på fältet besvarade frågan med en analys som jag delar till fullo: ”Alla som arbetar med detta på nära håll är eniga om att det inte är invandrarskapet i sig som gör dem kriminella. Utan utanförskapet.”

Daniel Sandström, Chefredaktör och ansvarig utgivare