Brottsligt att kalla en tjuv för en tjuv

I torsdagens tidning berättade vi om en våldtagen kvinnas make, som hade hängt ut de två dömda våldtäktsmännen på internet.

Nu har polisen gjort razzia i hans hem, tvingat honom med till förhör och beslagtagit hans dator. Misstanken gäller förtal och brott mot personuppgiftslagen.

Enligt åklagaren Mats Svensson kan nätpubliceringen strida mot lagen, trots att de namngivna är dömda brottslingar.

- Förtal handlar inte om sanning, utan om avsikten, att man vill sprida missaktning om någon person.

Detta kan vara värt att tänka på för den som funderar på att publicera uppgifter om en namngiven person. Det kan vara brottsligt. Oavsett om uppgifterna är sanna eller ej.

Tryckfrihetslagstiftningen ger en tidnings ansvarige utgivare stor frihet. Men fällorna är många och namnpubliceringsfrågor är ständigt aktuella på en redaktion. Besluten kräver oftast ordentliga överväganden.

Jag får många brev och frågor i dessa ärenden. Exempelvis undrar Arne Boris Svensson, som oroas över ungdomsvåldets ökning i Malmö, varför vi inte publicerar namn och bild på förövarna, det enligt honom, kanske bästa motmedlet som finns. Samtidigt undrar han varför vi satte ut namnet på en rumän som var efterlyst i hemlandet.

Bara de senaste veckorna har jag som ansvarig utgivare haft ett halvt dussin kniviga fall att ta ställning till. Vi namngav exempelvis yogaledaren från Rumänien, som var efterlyst i hemlandet för sexuella övergrepp på barn. Han är ledare för en stor yogarörelse som också etablerats i Malmö. Vi namngav också plastikkirurgen, som fått en erinran sedan en patient drabbats av problem. I artikeln gavs läkaren möjlighet att försvara sig.

I de pressetiska reglerna står: Överväg noga konsekvenserna av namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

Den kvinnliga landslagssimmaren som häktades för grovt dopningsbrott namngavs, men inte officeren som är anklagad för att ha misshandlat och våldtagit sin fru. Officeren är fortfarande inte dömd, även om han entledigats från sin befattning av regeringen. Först om han fälls eller erkänner blir han namngiven i Sydsvenskan. Landslagssimmaren hade inte namngivits om hon våldtagit och misshandlat sin pojkvän, men däremot för att hon förvarade dopingpreparat hemma. Detta är intimt förknippat med den aktiva idrottskarriären, där hon i andra sammanhang fått positiva rubriker.

Anita Jönsson undrar varför vi inte sätter ut namn på alla grova brottslingar. Dolt i hennes fråga ligger en undran om vi tar hänsyn till om brottet begåtts av en utlänning.

Givetvis är det inte avgörande om en person är svensk eller utlänning. Det är inte av detta skäl vi ibland inte namnger brottslingar.

Jag erinrar mig ett exempel från en tidning i en mindre stad än Malmö. En knarklangare dömdes till åtta års fängelse. Vi skrev inte ut hans namn. Inte, som många tycktes tro, på grund av hans etniska bakgrund. Utan för att han hade två barn med samma ovanliga namn i skolan i denna lilla stad. För knarklangaren, som får sitta åtskilliga år i fängelse, spelade förmodligen en namnpublicering mindre roll. Men hans barn hade säkerligen drabbats hårt.

Företagsledare som får positiva rubriker i samband med företagsköp eller andra affärer blir offentliga personer. Om de fälls för ekonomisk brottslighet blir de givetvis namngivna. Detsamma gäller politiker som söker och får publicitet och väljarnas förtroende. Begår de brott får de försvara detta i offentlighetens ljus.

En slutsats är att namnpubliceringsfrågor är svåra att diskutera i generella termer. Min erfarenhet är att de flesta fall är unika. Och att man varje gång måste diskutera det enskilda fallet.

Är vi osäkra är det bättre att avstå från namnpublicering.