Politiker och diplomater anklagar Wikileaks för att förstöra diplomatins
möjligheter att förhindra krig: ”Det här är direkt skadligt för
möjligheterna att skapa fred och stabilitet”, sade diplomaten Rolf Ekéus.
”Wikileaks kommer troligen att skada det globala samtalet” skrev kolumnisten
David Brooks.
Vi får väl se, det är inte omöjligt att det är så. Klart är att Wikileaks
ändrat spelplanen för information och mediehantering på ett radikalt sätt.
Och Julian Assange framstår alltmer som hämtad ur en agentfilm: oförutsägbar
och okontrollerbar. För en del är han en hjälte som offentliggör sådant som
borde vara känt, för andra är han en usel skurk som sätter folks säkerhet på
spel. Själv hävdar han att ingen lyckats visa att Wikileaks avslöjanden
inneburit att människor kommit till skada.
Sanningen ligger förmodligen någonstans mittemellan. Viss information kan vara
samhällsnyttig och samhällsfarlig på samma gång, beroende på vems perspektiv
man har.
Wikileaks agenda och syfte kan tyckas oklart. Det hindrar dock inte att
informationen som de sitter på kan vara relevant och har ett allmänintresse.
I Sverige har SvD och Aftonbladet fått tillgång till Wikileaks material och
man har gjort en självständig bedömning av det. Deras avslöjanden varierar
från att vara betydande till mindre viktiga, men överlag är informationen
som de har offentliggjort av sådan art att den absolut bör komma medborgarna
till del. Glappet mellan de officiella försvarsdoktrinerna och diplomatins
dolda ord är av hävd stort i det alliansfria Sverige, det finns ett
självklart värde i att uppmärksamma det.
Men egentligen borde denna debatt mindre handla om Wikileaks, och mer fokusera
på vårt generella behov av läckor.
Utan läckor är mediernas oberoende granskning av makten närapå omöjlig. Tips
och källor är avgörande för att vi ska kunna visa vad som egentligen sker
bakom maktens dörrar: de flesta av historiens stora scoop har byggt på att
någon valt att berätta, liksom de flesta av Sydsvenskans stora avslöjanden
för den delen.
Men det har sitt pris att läcka. Historien är full av berättelser om människor
som läckt men som fått betala dyrt för det. Ingvar Bratt avslöjade Bofors
olagliga vapenhandel och fick leva med hotelser och glåpord. Konsulten Karin
Törnqvist påtalade oegentligheter i Göteborgs kommunala elbolag och fick
betala i form av uteblivna uppdrag. Och så vidare.
Jag önskar att vi oftare frågade oss varför det är så få som vågar berätta.
Och varför så många som berättar belönas med repressalier, och inte med
uppskattning. Och framför allt: Hur kan vi stärka lagstiftningen som skärper
skyddet för den som läcker och berättar?
Politiker och makthavare blir inte sällan arga på folk som läcker till
medierna, men en värld där dessa läckor inte finns är en värld där bara
makten kan definiera vad som är sant och inte. Så kan vi inte ha det.
Det borde också makten erkänna, i stället för att skälla på budbäraren.
Nu har vi i en vecka diskuterat faran med läckor. Jag skulle tycka att det var
ett demokratiskt hälsotecken om vi ägnade nästa vecka till att diskutera vad
som händer med ett samhälle när ingen läcker.