Kräftor från bur till tallrik

Leif Johansson och hans fru Birgith har hyrt ut stugor i tjugo år på Ullstorp. Med tiden har verksamheten utökats och idag erbjuder de sina gäster både ridning, kanotturer och kräftfiske.

– Så här års är det kräftfisket som lockar hit många förstås. Men just nu har vi mest turister från Tyskland, Holland och Danmark. De äter inte kräftor och tycker att vi svenskar blir helt tossiga när det är kräftpremiär, säger Leif Johansson.

–Man kan köpa kräftor i Tyskland också, men det är inget vi brukar äta. Jag har nog aldrig smakat, säger tysken Arnd Habild.

Man behöver ingen båt för att fiska kräftor. Det går lika bra att stå på strandkanten och kasta i burarna. Maximilian Albi har lärt sig den rätta tekniken. Foto: Göran Olsson

Han har semestrat med sin fru och sina två döttrar i en av stugorna i en vecka nu.

–Först hade vi otur. Vi hyrde en stuga i Tjörnarp. Det var smutsigt och inte alls trevligt. Vi hade betalat för en vecka, men fick inte tillbaka våra pengar trots att vi bara stannade en natt. Typiskt svenskt tyckte min fru. Här på Ullstorp trivs vi däremot bra. Barnen rider och badar i dammarna. Vi har varit på djurparken och så har vi gjort utflykter i skogen. Den svenska naturen är så vacker.

Leif Johansson har börjat förbereda burarna för kvällens kräftfiske. Burarna ser ut som avlånga korgar i blå plast med hål i sidan och en stor krok mitt i. På kroken fäster han en halv rå potatis eller en rejäl bit rå sill.

–Kräftorna gillar både potatis och sill. De kryper in genom hålet i sidan och kan sedan inte ta sig ut. Har man tur kan man få upp till femton stycken i en bur.

Leif Johansson får ta en kratta till hjälp för att dra upp burarna som flutit för långt ut. Är kräftorna mindre än tio centimeter slänger han tillbaka dem i dammen. Foto: Göran Olsson

–Man köper dem i provrör när de är små. För att kunna ha kräftor i en damm krävs att det finns gott om märlor, ett slags vattengråsuggor som kräftor livnär sig på. Vattnets pH-värde måste också vara bra.

Luisa och Carlotta Habild pysslar om ponnyhästarna. De ska hinna med en ridtur innan det skymmer och det är dags för kräftfisket. Manarna borstas, hovarna kratsas och flugägg ryktas noggrant bort både från rygg och mage. Sedan sprejar de hästarna med ett medel som ska hålla flugor och getingar på avstånd.

Det doftar starkt av citronella och citronmeliss när de rider iväg. Hovarna klapprar mot grusvägen i den tysta och vindstilla augustikvällen. När de försvinner in i skogen hörs bara ett stilla porlande från Silverbäcken som letar sig fram genom ravinen.

När skymningen fallit fraktas kräftburarna på en skottkärra till dammen på andra sidan hagen.

Lamporna i stugornas fönster ger ifrån sig ett hemtrevligt sken och på himmeln lyser stjärnorna sådär klart som de bara gör när man är långt ifrån städernas gatubelysning.

Birgith Johansson förklarar att man inte behöver någon båt för att fånga kräftor. Det går bra att stå på strandkanten och kasta i burarna därifrån. Men det gäller att kasta dem långt ut och inte för nära varandra så att snörena trasslar ihop sig. Med ett plums försvinner burarna ner i det svartbruna vattnet. Efter en stund guppar tio vita flöten på ytan. Nu är det bara att vänta.

– Vissa vill sitta hela natten och vänta på kräftorna med flicklampa. Jag föredrar att gå och lägga mig. Det går lika bra. Så vittjar vi i morgon bitti, säger Leif Johansson.

Nästa morgon är det kräftpremiär för familjen Habild.

–Nu vill vi veta tekniken. Vi vill lära oss hur man äter kräftor, säger Arnd Habild.

Han och döttrarna följer med till dammen för att vittja burarna. Spänningen ligger i luften.

Leif Johansson försöker få tag på ett flöte som är fäst vid buren med ett snöre, men misslyckas. Den har flutit för långt ut. Han försöker först med en kratta och sedan med en lie med långt skaft. Till sist tar han kastspöt till hjälp.

I den första finns bara två kräftor, visar det sig.

– Det måste varit minken. Den simmar in i buren och äter upp kräftorna. Sen är den så smart att den kan simma ut igen.

I de andra finns det betydligt fler. Med en tio centimeter lång träbit mäter Leif Johansson kräftorna. Är de för små slänger han i dem igen.

– Aj, jag fick min själ gjort ett blodprov, skriker han plötsligt.

Tyskarna tittar storögt.

Kräftorna sprattlar och stänker vatten i spannen. Luisa och Carlotta Habild tycker de ser otäcka ut. Till slut är det Luisa som tar mod till sig och vågar hålla en i handen.

I Tyskland äter man inte kräftor. Luisa Habild får lära sig hur man skalar de röda djuren och vågar sig på en provbit. 'De smakar lite konstigt, säger hon'. Foto: Göran Olsson

Luisa Habild tar en försiktig tugga.

– Är den god? frågar pappa Arnd.

– Naja, säger Luisa på tyska med en grimas.

Leif visar hur de ska göra för att komma åt köttet.

– You are a pro! utropar Arnd. Till slut tar också han några tuggor.

– Tja, det smakar väl lite hav och lite räkor, säger han föga imponerad.