I en lägenhet högt upp i ett hyreshus på Elisetorpsvägen funderar det unga paret på att flytta. De flyttade från Hermodsdal i Malmö i början av sommaren för att få det lugnare. De har havsutsikt och grönskande gårdar mellan husen där de bor men känner det som att de kommit ur askan i elden.
– Det var en vecka i somras när allt hände samtidigt. Vi hade bott här i en månad. Det var rån i en kiosk och i en butik och en kväll flög en polishelikopter förbi så att det kändes som om den flög utanför vårt fönster. Det var också då jag blev överfallen, berättar den unga kvinnan.
En kväll i slutet av juli släppte en kompis av henne vid Sockerbitstorget.
– Vid rondellen på Dalbyvägen mötte jag fem killar. De frågade efter min mobiltelefon, men jag sa att jag inte hade den med mig. Jag hade gömt den i kläderna innan jag gick ur bilen. Då fick de tag på min väska och rotade igenom den och slängde ur grejerna. Sedan höll en kille fast mig och jag puttades runt bland dem medan de tafsade på mig överallt. Sedan skrattade de åt mig som stod där och grät, och gick.
Hon berättade inget för sin sambo förrän dagen efter och han fick henne att göra en polisanmälan.
– Någon dag senare ringde polisen och sa att utredningen lades ner, för det fanns inget att gå på.
Nu har hon alltid överfallslarm på sig när hon kommer hem efter att ha jobbat sent.
– Det känns som att de här killarna har gjort sådana här saker förr, och att de vet att risken att åka fast är liten, säger hennes sambo.
Nere på gatan hänger ofta ett gäng.
– Vi hör hur de pratar om droger. De yngsta är bara femton år och de hänger där till fyratiden på morgonen och gal och skriker, berättar mannen.
Paret säger att de är rädda för gänget.
– Man vill inte råka se fel saker. De har en sådan makt i samhället, säger kvinnan.
– Polisen måste visa sig mer, de tar inte det som händer här på allvar. En gång ringde vi dem för att det var liv i kvarteret, men då kom ingen. Sedan såg vi från balkongen att de var på andra sidan huset och grep någon. Tre killar kom och frågade vad som hände. Det hörs upp till oss så när polisen tog tag i en av dem hörde vi att han sa: ”Jag kan sy in dig när som helst, jag behöver inte ens ha en anledning, så håll dig borta från gatan.” Så polisen respekterar inte de unga heller, och det blir en ond cirkel, fortsätter hon.
Natalie Larsson är från Trelleborg men har bott i Arlöv i tre år. I vintras slutade hon ta tåget efter att det hade varit flera fall av misshandel och rån vid stationen.
– Jag trivs sådär. Det händer så mycket skit. Samtidigt har Arlöv sina fördelar. Som att det är en bra marknad för företagare och är väldigt internationellt. Man lär sig mycket om andra kulturer. Men jag skulle inte bo kvar om jag hade barn, det är inget ställe för barn att växa upp, för det börjar redan i skolan att man kan hamna med fel personer.
I våras startade hon en nagelsalong och valde att ha den just i Arlöv eftersom hon är ensam om verksamheten på orten.
När hon kom till sin salong på Grönvägen för att städa i söndags var det något som inte stämde.
– Jag trodde att vaktmästaren hade varit inne. Sedan såg jag att dörren stod öppen och här inne var det rent kaos.
Ett vittne har sett hur tre män var där inne på lördagen.
Under helgen var det fler inbrott i husen intill, bland annat hos vaktmästaren. Där kom tjuvarna över nycklarna till Natalie Larssons salong.
Men hon tänker inte ge upp.
– Jag kommer starta igen så snart jag bara kan. Annars har de vunnit.
En man rastar sin hund på en gång- och cykelväg nära salongen.
– Man går ju helst inte ut här om kvällarna, det händer så mycket. Det är bara att se vilka gäng det står i byn då, säger han.
Bakom bowlinghallen möter vi en kvinna som säger att hon tänker på ungdomarna i Arlöv varje dag.
– Jag tänker på varför det har blivit så här och om det inte finns någon hjälp. Och jag har kommit fram till att utbildning är det bästa sättet. Samhället måste bli strängare med ungdomarna, och tvinga dem till skolan. De måste ha en utbildning. Annars får de inga jobb, träffar fel folk och blir som dem.
Hon säger att ett stort problem också är om föräldrar är arbetslösa.
– Jag har själv bott i Sverige i 22 år. Jag har juristutbildning men får ändå bara vikariat. Ibland har jag mycket jobb, ibland inget alls.