ARLÖV-GLIMÅKRA-MALMÖ Mellan motorvägen och järnvägen, bakom en bensinmack. Här
samlar Migrationsverket och Malmö stad dem som inte får plats någon
annanstans. I utkanten av Arlöv – på ett avdankat hotell.
Den 26 maj 2006 tilldelade Migrationsverket den Lysekilsbaserade företagaren
Morgan Livh det första avtalet för ett transitboende för asylsökande i
Malmö.
På många sätt var det ett logiskt beslut. Malmö stad tillhandahåller inte
längre lokaler för asylsökande under deras första dagar i Sverige – den
tidigare verksamheten på Sege park avvecklades samma år. Det var samtidigt
logiskt eftersom Morgan Livh under sex år hyrt ut rum på hotellet till
Migrationsverket när det kommit väldigt många nyanlända asylsökande.
Men det var framför allt logiskt eftersom Morgan Livh var den ende som lämnade
in ett anbud.
I avtalet garanteras han ersättning för minst sjuttio asylsökande per dygn.
Men det kommer alltid fler hotellgäster än så. När avtalet skrevs på kröntes
hotellets ekonomiska framgångssaga.
Människorna bakom framgången finns i hundratalet rum, ofta med fyra sängar i
varje rum, ofta med människor i varje säng. Det är nästan alltid fullt i
rummen på Arlöv Park Hotell.
Reza, 26 år, från Iran har försökt att få asyl i Sverige i ett år. Han har
misslyckats. Nu bor han på Arlöv Park Hotell i väntan på transit till
Ronneby.
Rum 103
Familjen Morina sitter på sina sängkanter. Orlond, Clirim och Sabahat Morina.
Hela familjen förutom pappa, Gezim Morina, som är på sjukhuset för dialys.
Det är den 30 mars och det är andra gången de bor på Arlöv Park Hotell.
För två år sedan sålde familjen sitt hus, samlade ihop alla besparingar,
betalade en människosmugglare över hundratusen kronor, gömde sig i en
skåpbil, släpptes av ”på en gata vid Centralen”, träffade en man som talade
albanska, blev hänvisade till Migrationsverkets lokaler på Östra Farmgatan,
väntade på att verket skulle öppna, sa ”asyl” och blev skjutsade med
Migrationsverkets vita skåpbilar till hotellet.
Ett ärende hade öppnats. De fick ett rum.
Efter ett par dagar blev familjen skickad till Kristianstad. Deras asyl-ärende
skulle utredas. Det skulle komma att ta tid.
Migrationsverket betalar 175 kronor per asylsökande och natt med ett extra
tillägg för mat på 135 kronor, exklusive moms.
För de pengarna får de precis det. Säng och mat.
Hyran från Migrationsverket garanterar hyresvärden 4,4 miljoner kronor per år.
Maten ger ytterligare 3,5 miljoner.
I omgångar har det riktats kritik mot hotellet för att miljön är undermålig,
framför allt för barn, att det borde vara riskfyllt att ha en kemifabrik med
brandfarliga varor precis bredvid familjebostäder. Att asfalt och en
bensinmack inte är bra grannar för barn, att trasiga fönster och möbler inte
utgör en bra bostad, att bråk förekommer, att kvinnor känner sig utsatta.
Allt detta stämmer. Det vet alla.
Under de senaste åren har det skett en viss upprustning av hotellet, det har
blivit renare, lite helare.
Men det ligger där det ligger.
– Och visst kan man känna att, varför kan vi inte göra det här bättre, säger
Kristina Romdhani, chef på Migrationsverkets mottagningsenhet i Malmö.
Och hotellet förblir det enda som finns att erbjuda efter det att Sege park
avvecklades, efter att det bara kom in ett anbud – då är Arlöv Park Hotell
det bästa man kan. åstadkomma
När familjen Morina för första gången kom till Arlöv skickades de snabbt till
Kristianstad. Under de två år som deras asylskäl – pappa allvarligt njursjuk
– skulle prövas hann pojkarna Orlond och Clirim börja gå i skolan, imponera
på sin lärare till den grad att hon sedan skrev ett berömmande och
beklagande brev när de skulle lämna sina klasskamrater och Gezim Morina hann
få en ganska god relation med sjukhuset som skötte om hans dialys. Efter de
två åren med sjukhus, asylnej, nya ansökningar, gömma sig, delar familjen
ansiktsfärg. Gråljus. En sorgsam färg.
Det var omöjligt, och är fortfarande, att tänka sig att återvända till Kosovo
med de sjuka njurarna, ett litet sålt hus som bekostade smugglingen och ett
lämnat liv. Därför gömde sig familjen Morina. I två månader. Hos bekanta,
någon gång på gatan.
– Sedan orkade vi inte mer, berättar mamma Sabahat Morina.
De tog sina väskor, de har en var, och så vandrade de mot Arlöv.
Den 29 mars 2009 dök de upp i receptionen och sade ”asyl”. De fick rum 103,
precis i början av den första hotellkorridoren.
Den sista mars har de fått en lapp med sin nästa destination skriven högst
upp. Kristianstad. Igen.
De åker med Migrationsverkets skåpbilar till Malmö central, småspringer med
handläggarna mot spår fem, hoppar på tåget, åker iväg. De möts i
Kristianstad av Migrationsverkets personal och placeras i en lägenhet i
Glimåkra, en av få lägenheter i den nordskånska staden. De delar plats med
en annan familj från Kosovo. De har precis kommit till Sverige och söker
asyl eftersom den ettårige sonen är epileptiker.
Så här fungerar det på hotellet: det ska enligt avtalet alltid vara bemannat,
dyker det upp en person oavsett tid och säger ”asyl”, kommer han, hon eller
en hel familj att placeras i ett rum.
Där får de vänta på verkets handläggare som transporterar dem till Östra
Farmgatan för att öppna ett asylärende. Sedan skickas de vidare genom
systemet till en regelrätt flyktingförläggning. I Arlöv ska de helst bara
stanna några nätter. ”Snittet ligger på 4,6 dagar” förklarar Kristina
Romdhani.
Vid vissa särskilda tillfällen – Malmöfestivalen och stora helger nämns som
sådana – dyker det upp extra många personer som säger ”asyl” i receptionen.
De får ett rum och när Migrationsverket kommer har de hunnit sticka med en
gratis hotellnatt på samvetet. Det går att tjäna även mindre summor pengar
på den svenska asylverksamheten.
– Det är katastrof, säger Gezim Morina.
Om man tolkar signaler, finns det flera som säger att familjen Morina inte
kommer att dyka upp den där sista gången när polisen ska hämta dem. De har
varit i Sverige i två år nu och kommer att göra allt de kan för att få
stanna i ett land där sjukvården kan ge fler löften än den i Kosovo.
Att gömma sig kostade dem 15 kronor mindre i dagligt bidrag. För att ”inte ha
skött sina kontakter med Migrationsverket” enligt beslut. En som sköter sig
får 61 kronor per dag. Men att återvända till Kosovo skulle kosta Gezim
Morina livet, resonerar familjen. Det är dyrare.
– Titta här på brevet från läkare i Kosovo, där står att dialysvården inte är
bra, man delar säng med flera patienter och medicinen kostar pengar, pengar
som vi inte har, det finns inte ett jobb i Kosovo. Det är katastrof.
Gezim Morina har sin familjs öde i sina njurar. Varje måndag, onsdag och
fredag kommer en taxi till Glimåkra för att hämta honom till fem timmars
dialys i Lund.
Men chanserna att stanna får anses som små. Familjen har fått nej, och i deras
dokument avslöjas ett asylärendes logik:
En transplantation är aldrig akut – man klarar sig så länge man sätter in
dialys, vilket däremot är en akutåtgärd. Men dialys kan, måhända på ett
undermåligt vis, ges i Kosovo. Därför kan familjen Morina avvisas.
Via Arlöv.
När Kristina Romdhani på Migrationsverket säger att miljön inte är speciellt
bra, tänker hon framför allt på var hotellet ligger. Avståndet till allt,
och så nära farlig trafik och järnväg. Sommaren 2006 dog en sjuårig flicka,
asylsökande, som kommit ut på spåret. Hon blev påkörd av ett tåg.
Men hon tycker att personalen blivit bättre på att ta hand om de asylsökande,
genom åren. Mer bemötande, berättar hon.
När Kristina Romdhani uttalar sig om hotellet, pratar hon om de asylsökande,
de som för det mesta endast tillbringar ett par tre nätter på hotellet.
Hade det varit längre vistelse …
– Som för vissa barnfamiljer, säger hon.
… och så suckar hon.
När hon tänker på dem som placerats av socialförvaltningen på den andra
våningen. Där rummen börjar på 2.
Anonym nyanländ flicka. När man kommer in på hotellet finns till vänster en
reception, där det berättas att det går bra att betala med kort. Du kan köpa
godis, och kaffe serveras i plastmugg för tio kronor.
Rum 221
Malmöfamiljen Omerovic har bott som hotellgäster i över tre månader.
Fem barn och en mamma, delar på ett rum på 15 kvadratmeter. En tv står på,
lakan hänger över fönstret så att det inte ska bli ohyggligt varmt när solen
skiner mot byggnaden. Ett av barnen har upplevda andningsvårigheter. Det
känns som om luften tar slut.
– Barnen blir rädda, säger Azemina Omerovic.
Det kommer nya grannar varje dag, obekanta ansikten kan vara skrämmande. Hon
berättar om sina försök att få ett till rum för mer plats – familjen får nej
– och om det omöjliga i att laga mat när hotellets kök är stängt. En
spisplatta på rummet får ersätta.
I bakgrunden finns en historia med problem med lägenheten inne i Malmö, där
det blev omöjligt att bo kvar. Socialförvaltningen kunde erbjuda ett
hotellrum. Det är en unik berättelse för familjen men ändå vanlig i Malmö.
På Arlöv Park Hotell finns ett tjugotal familjer och ensamstående placerade
vid varje givet tillfälle. Alla med sina historier, alla med sina orsaker,
alla med något gemensamt: Har man problem med bostaden i Malmö kan man hamna
här.
Genom åren har Malmö stad ofta, ibland med rätta, ibland med hårda ord,
beskyllts för att ta dåligt hand om människor som behöver det som mest.
Barnfamiljer som vräks, som inte lyckas ta sig in på hyresmarknaden som
många andra. Familjer som placeras på genomgångsbostäder som på Mosippan –
omskrivet, debatterat.
Eller som sektionschefen i stadsdelen Fosie, Jan Vonheim säger:
– Trycket är jävulusiskt.
I bakgrunden finns politiker som förbannar bostadsbristen, en socialtjänst som
får ta hand om bostadsbristen, och en hotellman med lediga rum. För på
hotellets andra våning står det klart att Malmö stad sträcker sig över
kommungränsen för att klara av att placera familjer utan bostad.
– Det är nöd som löses där, säger Jan Vonheim. Därför ska de vara där så kort
tid som möjligt. Vi har gjort en bedömning att det hotellet är bättre än
andra, därmed inte sagt att vi tycker att det är bra. Man köper sig tid.
Tid kostar stadsdelarna per dygn:
500 kronor för ett enkelrum.
700 för ett dubbelrum.
990 kronor för tre bäddar.
Inga avtal, ingen upphandling, ett telefonsamtal (”har ni rum?”) och så får en
familj plats.
– Så fort som möjligt ska de därifrån, säger Jan Vonheim. Säg att en familj
bor på hotell i en månad, en och halv, då blir det svårt för dem.
Och så räknar han inflyttningsdagar för stadsdelens hotellplacerade: Den 2
februari, 1 mars, 1 april.
Jan Vonheim vill inte avtala med hotellet för att få lägre pris. På ett sätt
skulle det vara att ge upp, att behöva ha en stående bokning.
Men ändå hamnar familjerna ständigt där. Efter att alla andra möjligheter har
uttömts – och i Malmö töms möjligheter fort efter att lägenhet på lägenhet
försvunnit från allmännyttan, då är Arlöv Park Hotell det bästa man kan
åstadkomma.
Rum 121
Han vill bara kalla sig Reza, 26 år, filosofiutbildad, från Iran. En vecka
tidigare gjorde han sådant motstånd när han skulle på transit till Ronneby
att han fick vara kvar en vecka till på hotellet.
”Förlåt” säger han till verkets handläggare när hon kommer med en ny
transitlapp.
”Den här gången är du snäll” svarar hon och skrattar.
Reza talar lite svenska för han har försökt få asyl i Sverige i över ett år.
Han har misslyckats.
Han säger att han kom till Sverige för att slippa förtrycket i hemlandet, han
var frispråkig, stötte sig med myndigheterna.
– Jag ville, men vågade inte vara kvar, säger han.
Han tillbringade ett drygt år på en flyktingförläggning i Småland, fixade ett
rum i en lägenhet genom personer han träffade på förläggningen. Han fick
avslag, stack, hamnade på Arlöv Park Hotell igen. Nu ska han till Ronneby i
väntan på avvisning, en ny vända – det var därför han reagerade som han
gjorde förra veckan.
– Jag tycker att det är hur bra som helst.
Säger Morgan Livh, hotellägare.
När han tog över hotellet vid millennieskiftet ansågs lönsamheten som något
svårlöst, efter år av slitage, men den nye ägaren hade gott hopp.
I intervjuer sa han att han framför allt siktade in sig på handelsresande,
närheten till motorvägen skulle locka mycket folk till en snabb natts sömn.
Han hade rätt. Men det blev en annan sorts resenärer.
– Och nu är vi så inarbetade med Migrationsverket att det får fortsätta så,
säger han idag.
Han gör miljonvinster på verksamheten.
– Hälften till koncernen, hälften till upprustning ungefär, svarar han på
frågan om hur han fördelar de årliga vinsterna.
Morgan Livh säger sig inte förstå något av den kritik som i omgångar riktas
mot hotellet. Det som är trasigt ska lagas och:
– Det är så överdrivet ibland. Jag har många hotell, och ärligt talat händer
det mycket värre saker på de andra hotellen.
Han har i omgångar – det började en gång i Göteborg – gjort affärer med
Migrationsverket i över tjugo år och han har enligt egen uppgift
tillhandahållit boende för socialförvaltningars räkning i femton år. Mest på
campingar.
– Och jag förstår att det kan vara jobbigt för familjer att bo på hotell
länge, det är bara att gå till sig själv. Men det finns en herre som har
bott där i åtta månader. Han trivs hur bra som helst, vill inte flytta.
Hur vet du det?
– Det har han sagt.
Det senaste bokslutet för Arlöv Park Hotell visar en vinst på över 2,7
miljoner kronor.
Myndigheter betalar.
Det är det bästa man kan. För att lösa nöd.
Epilog
Familjen Omerovic flyttades ett par veckor innan det här reportaget
publicerades till ett annat boende i Malmö. Dagen efter flyttade en ny
familj in i rum 221.
Familjen Morinas frist på tre veckor har gått ut för länge sedan. De bor
fortfarande kvar på andra våningen i en fastighet i Glimåkra, polisen har
sagt att de ska hem den 27 maj. I deras rum 103 har det redan hunnit flytta
in och ut flera familjer.
Den sista juni i år går kontraktet för Arlöv Park Hotell ut, men
Migrationsverket har i dagarna återigen tilldelat Morgan Livh ett årslångt
avtal med samma villkor som tidigare. Det kom in ett enda konkurrerande
anbud i upphandlingen, från en verksamhet i Staffanstorp. Men det drogs
tillbaka eftersom ägaren inte skulle klara av kraven eller hinna bygga om
redan till sommaren.
Reza har inte hörts av igen efter den senaste resan till Ronneby.