TRELLEBORG. Med ständigt viftande svans och klappvänlig päls kommer Wilma till
palliativa avdelningen en gång i veckan. ”Hon har alla kvaliteter som
behövs för en vårdhund”, säger matten Anna Määttänen.
– Det här tycker du väl är skönt? Ja.
Ingar Sahlin ler när hon kliar blandrastiken Wilma under hakan och svarar på
sin egen fråga.
Det är andra gången de träffas i Ingars rum på palliativa avdelningen på
Lasarettet Trelleborg. Det är ett kärt återbesök, för båda parter. Helst av
allt vill de göra sällskap i rullstolen men eftersom det blir lite tungt får
de nöja med att sträcka sig mellan två stolar.
– Hon är rätt så stor, inte som min yorkshire. Men det är ju inte hennes fel,
säger Ingar som både har haft egen yorkshireterrier och passat sin sons
under åren som gått.
Att en hund nu hälsar på henne i vårdrummet tycker hon är fantastiskt.
Treåriga Wilma är upprymd redan när hon är på väg in på Lasarettet. Hon vet
att hon är på väg till jobbet som hon har haft sedan i november.
– Hon älskar att komma hit. Hon vet ju att hon kommer att få maximal
uppmärksamhet, säger Anna Määttänen.
Anna arbetar på akuten och är hundpsykolog på fritiden. Hon berättar att hon
alltid har varit intresserad av nyttan av djur i vården. Forskning i främst
USA, men även i Sverige, visar att umgänge med djur kan ha positiv inverkan
på sjuka människor genom att bland annat dämpa oro.
Under flera år har Anna funderat på vad hon skulle kunna göra. Men det var
först förra året när hon tog kontakt med palliativa avdelningen som någon
nappade på hennes erbjudande om hundbesök.
Alla de patienter, personal och anhöriga som de har varit kontakt med har
varit positiva. De är ett välkommet inslag – ibland som ett enstaka besök,
ibland mer återkommande.
– Det var en man som sa ”Jag hoppas att jag lever nästa vecka så jag får
träffa Wilma och Anna igen”, berättar Ebba Folkesson, undersköterska på
palliativa avdelningen.
Anna fyller i:
– Wilma hade en favoritpatient och ville alltid in till honom först. Efter att
han hade gått bort gick hon rakt förbi hans rum. På något sätt har nog
hundar ett sjätte sinne.
Lydnaden är under ständig träning.
– Vänta. Vänta!
Anna Mättänen har fullt sjå med att hålla Wilma på golvet när Ingar Sahlin ska
lägga sig för att vila. Så ivrig är hunden att få ligga tätt intill.
När det är dags att gå vidare ropar en sköterska ”har ni tid att komma in här
sen?”.
– Jag blir alldeles varm i hjärtat eftersom jag känner att vi, speciellt
Wilma, har gett någon en bra stund, säger Anna.