MALMÖ. Det hade kunnat vara vilken vårdcentral som helst. Väntrummet är
sparsamt möblerat, årsgamla tidningar ligger på borden och några planscher
pryder de kritvita väggarna.
Men här slutar likheterna. Mottagningen öppnar när de andra stänger för dagen.
Det finns ingen reception där patienterna registrerar sig och
högkostnadskortet fyller inte någon funktion här.
Patienterna som kommer till Deltastiftelsens mottagning är dels flyktingar som
lever som gömda efter att de har fått avslag på sin asylansökan, dels så
kallade papperslösa flyktingar, de som aldrig sökt uppehållstillstånd hos
Migrationsverket.
Mottagningen ligger på hemlig plats och Sydsvenskan har som enda tidning fått
komma på besök.
Trots att Region Skånes beslut om subventionerad akutvård för gömda flyktingar
har funnits i över ett år minskar inte antalet patienter som söker sig till
Deltastiftelsen.
I väntrummet sitter Rina, 27 år, och 32-åriga Arben.
Paret är från Kosovo. För åtta månader fick de sitt avvisningsbeslut och har
levt som gömda sedan dess.
De är gravida i tredje månaden och Rina ska träffa en barnmorska i kväll.
– Jag är orolig över barnets hälsa. Förra graviditeten slutade med abort.
Barnmorskan hon träffade den gången sa att Rina skulle vara tvungen att betala
minst 1 200 kronor för en gynundersökning med ultraljud hos en läkare.
– Det var en omöjlighet, var skulle vi få tag på en sådan summa, säger Rina.
Därför gjorde Rina inte heller några regelbundna kontroller eller ultraljud.
När hon förstod att allt inte stod rätt till med graviditeten var det för
sent.
Detta hände för åtta månader sedan, efter att Region Skånes beslut trätt i
kraft.
Åsa Wieslander är sjuksköterska och koordinator för Deltastiftelsen. Hon tror
att det kommer att ta tid innan flyktingar som lever gömda vågar lita på att
de har rätt till subventionerad vård på skånska sjukhus.
– Det är endast den akuta vården som Region Skåne subventionerar. Männi-skor
som lever gömda har inte allvarligare åkommor än du och jag. De behöver vård
som ges på vårdcentralerna i majoriteten av fallen. Och den har inte blivit
billigare.
Däremot har hon och hennes kollegor märkt av att de har lättare att remittera
sina patienter för vidare utredning efter regionens beslut.
– När vi exempelvis misstänker någon form av cancertumör som måste utredas mer
är policyn positiv.
Rinas man Arben har också en egen läkartid. Som diabetiker måste han komma
till Deltastiftelsen var fjärde månad för att få pengar till sitt insulin.
När han var asylsökande kostade insulin för en månad 50 kronor. Som gömd
betalar han 720 kronor för samma mängd.
– Jag är här för att se om min läkare har kunnat hitta en ögonspecialist som
kan göra en laserbehandling. Min diabetes har gjort att synen gradvis
försämras. Utan en sådan operation kommer jag till slut att tappa synen.
Åsa Wieslander tycker att papperslösa också skulle inkluderas i beslutet. Och
att all vård, oavsett om den anses akut eller inte, ska kosta lika mycket
som för svenska medborgare.
– Ta Arbens fall. Att få insulin utskrivet räknas inte som akutsjukvård. Men
har han och andra diabetespatienter inte råd att köpa sitt insulin blir
deras hälsotillstånd snabbt kritiskt. Och det är bra mycket billigare för
sjukvården att ge vård i preventivt syfte än att låta människors
hälsotillstånd bli akut.
Under kvällen återkommer personalen ofta till distinktionen mellan rätten till
vård och migrations- och asylpolitik.
– Vi som kämpar för gömdas och papperslösas rätt till subventionerad vård, som
exempelvis Röda Korset och Läkarförbundet, menar att politikerna måste
särskilja på människors rättighet att få vård och ett lands
migrationspolitik, säger Åsa Wieslander och fortsätter:
– Bara för att du tycker att människor, oavsett varför de befinner sig i
Sverige, har rätt till sjukvård betyder inte det per automatik att du anser
att alla människor som söker asyl ska få uppehållstillstånd.
Alla patienter som Sydsvenskan har pratat med har fått fingerade namn.