KÄVLINGE. Birgitta Lindström visar oss vägen till sitt klassrum där hon ska
undervisa 9B i svenska.
– I detta klassrum har jag hållit till i 30 år. De vågar inte sätta mig någon
annanstans. De tror inte att jag hittar dit, säger Birgitta Lindström.
Klassrummet har en rad fönster mot en solig innergård. Det är furu och
plastgolv som gäller på Korsbackaskolan, byggd 1968 – och inte ombyggd sedan
dess.
Förra året saknade flera i hennes klass betyg.
– I år, i den här klassen som ni ska träffa, kommer alla att bli godkända.
Tretton av 21 elever fick VG eller MVG på det nationella provet. Åtta ligger
på G.
Rektorn Niclas Haglind uppskattar att i år kommer åtminstone 90 procent av
eleverna på skolan att bli behöriga till gymnasiet.
– Så det är skillnad. Jag är den samma. Betygskriterierna är de samma, säger
Birgitta Lindström.
Det är dags att släppa in eleverna. Birgitta Lindström öppnar dörren till
korridoren utanför. Två flickor som suttit länge på golvet utanför reser sig
upp. Resten av klassen droppar in. De har haft gymnastik och kinderna
blossar. De tittar nyfiket på oss från Sydsvenskan.
Alla sätter sig längst bak.
– Flytta fram lite! säger Birgitta Lindström och sedan:
– Ska vi falla in i mönstret då?
De elever som redan har hunnit sätta sig reser sig upp.
– Hej, allesammans, säger Birgitta Lindström, eleverna svarar i kör:
– Hej!
Hon räknar in alla. Nästa vecka ska eleverna presentera en författare. Bilder
på författarna hänger längst ner i klassrummet. Det är svenska författare
som hade platsat på en kulturarvslista: Moa Martinson, Vilhelm Moberg,
August Strindberg och Evert Taube.
Under dagens lektion får eleverna förbereda sin presentation. En tjej räcker
upp handen:
– Jag är redan klar.
Hon har svart färgat hår med ljusa slingor och heter Paula Jansson. Hon gillar
sin skola.
– Jag känner mig trygg på skolan. Visst finns det folk som retas med oss som
har den här stilen. Förra året skreks det skitmycket: ”Emo!” och ”Var har ni
era rakblad?” men det har lugnat ner sig, säger hon.
Hennes kompis Theodora Gudjonsdottir är också klar med sitt arbete. De tycker
båda att det har blivit lugnare i korridorerna sedan förra årets nior
slutade.
– Årets nior är lite mer engagerade. Det är mindre väsen nu. I klassen är det
lugnt och alla kan komma in på gymnasiet där de vill.
Deras klasskamrat Thrainn Gudmundsson håller med. Förra året var det skrik i
korridorerna och stökigt, nu är det lugnare.
– Jag känner några av dem som inte klarade betygen. Det är synd om dem att de
inte klarade nian, säger han.
Han kom till Sverige från Island för fyra år sedan, men det hörs inte – han
låter som en infödd Kävlingebo.
– Jag har rätt lätt för språk. Jag pratar isländska, danska, tyska, engelska
och svenska.
Han tycker att Korsbackaskolan är bra – och då har han också lite erfarenhet.
Han har gått i fem skolor under sina nio år.
– Det är lugnt i klassen. De städar skolan. Jag har allergi, men jag har
aldrig känt något här. Det är en bra miljö. Jag har kompisar – och en
flickvän, säger han med ett litet leende.
Birgitta Lindström avslutar lektionen som hon började den. Alla får stå upp
vid sina bänkar.
Sedan är det hej då. Nästa vecka ska de redovisa sina arbeten för klassen.