Dörren med det runda fönstret i den omdebatterade fasaden på Kungsljusvägen i
Hofterup öppnas av Ann-Margreth Gillerfors. Hon och hennes grannar har ännu
inte fått någon information från kommunen om policyn. När Sydsvenskan visar
den skakar hon på huvudet.
– Jag tycker det verkar dumt att begränsa de som bor här. Varför då undrar
man?
Tillsammans med sin man Thomas Gillerfors inspirerades hon av ett annat hus i området. De frågade flera grannar vad de tyckte om förändringarna. Ingen hade något emot dem.
Nu har de en ljusgul panel. De har bytt fönster och satt dit vita stuprännor. Fasaden mot gatan är däremot fortfarande svartbrun. Den ska också målas om men eftersom flera plankor måste bytas ut har jobbet har blivit mer omfattande än de hade räknat med.
Att miljönämnden anser att de mörka färgerna till varje pris ska bevaras i
Hofterup förstår Ann-Margreth Gillerfors inte.
– Jag tycker inte att det är så mycket 1970-tal här. Och det blir ju mindre
och mindre ju mer det byggs.
Några hundra meter därifrån sitter miljönämndens ordförande Lars Lundström
(M), i soffan på ovanvåningen i sitt hus. Granpanel på väggar och i tak
vittnar om 70-tal. Han flyttade till den 217 kvadratmeter stora villan för
att han gillade storleken och arkitekturen.
– Det var de stora amerikanskinspirerade husen och de avskilda tomterna som
låg ute i skogen som lockade.
Bakom honom genom det stora fönsterpartiet syns flera av de stilar villaägarna
har bytt till. En granne har målat panelen grå. Lite längre ner ramar röda
vindskivor in en gavel. Flera har ersatt de bruna fönstren med vita och
några hus har blivit betydligt större när villataken har dragits ut över
garagen.
– Vissa hus är kraftigt förändrade. Att bevara några till eftervärlden, i en
grupp som vi gjort gör att fler får möjlighet att uppleva den arkitektur och
kultur som husen står för, vare sig man tycker om kulturen eller inte, säger
han.
De röda vindskivorna sitter på Lars Plateryds hus. Ett matchande staket omger
tomten som ligger i ett område som klassats som normalbevarat.
– Det här hade jag ingen aning om. När beslöts detta? säger han och kikar i
policyn.
Han hoppas att det fortfarande blir tillåtet att bryta av med en annan färg.
Det piffar upp fasaden. Annars tycker han att det är bra att arkitekturen
styrs upp.
– När hustrun och jag är ute och går så ser vi exempel som inte har blivit
helt lyckade. Risken är att man bara ser sitt eget hus och inte helheten.
I en annan villa står Regina Arvidsson och packar upp en matkasse. Hennes
familj har inte förändrat något utvändigt under de tjugo år de har bott här.
Ändå anser hon att det måste ges utrymme för villaägarens egen smak.
– Jag tycker inte att man får måla hur som helst. Men att byta färg på fönster
spelar väl ingen roll. Det är ju mitt hus, säger hon.
Hon skulle kunna tänka sig att bygga ett uterum och är nu orolig för om det är tillåtet.
Men jodå, ett uterum som byggs i samma stil och med samma färger kan få
bygglov. Det säger bygglovsarkitekt Mette Dymling på Kävlinge kommun.
Policyn handlar mer om att bevara tidsandan i området.
– Tidigare tillät detaljplanen allt. Det var svårt att ge avslag, säger hon.
Ordförande Lars Lundström poängterar att han är långt ifrån motståndare till
alla förändringar. Han tycker att Plateryds vindskivor är snygga. Själv har
han satt in ett nytt fönster i snedtaket vid läshörnan och tagit bort
plankor i dörren.
– Man vill ha en viss frihet men det är också skönt att kunna bevara de
intentioner som fanns när husen en gång byggdes, säger han.
Policyn var ett av hans första beslut som ny ordförande. Han kände sig inte
jävig. Det gjorde inte heller Tommy Almström (M) som bor strax intill
tillsammans med kommunalrådet Pia Almström (M).
– Nej, det upplevde jag inte. Det skulle i alla fall inte ha gjort någon
skillnad om jag hade gått därifrån, eftersom bifallet var enigt”, säger Lars
Lundström.
Källarlös.
1 1/2 plan.
Stort tak neddraget i 45 grader. Dominerar villans arkitektur.
Tegel och träpanel kombineras. Teglet var ofta mörkt och hårdbränt. Fasaden
var gul, röd eller vit.
Svarta betongpannor.
Vindskivor.
Enkla ospröjsade enluftsfönster.
Källa: Så byggdes villan, Björk, Nordling, Rappen.
”Det finns grovt sett två typer av villor på marknaden: dom billiga med låg
standard i stort och smått och de dyra med hög klass på både utrustning och
detaljer. Och så finns det Malmvillor.”
Året är 1973 och villorna i Hofterup marknadsförs i en säljbroschyr.
Malmgruppen har byggt 200 hus i ett och samma område. De skryter med
heltäckningsmattan på golvet, husets träpanel och det stora panoramafönstret
på husets kortsida. Ett liknande område byggs i Limhamn.
30 år senare har inte bara heltäckningsmattorna åkt ut. Många har målat om
fasaden, satt snedtak på de platta garagetaken och bytt fönster. Kommunens
bygglovsarkitekter tycker att det är svårt att bedöma hur mycket som får
förändras. De vill inte att världen ska bli ett museum, samtidigt funderar
de på vad de lämnar till eftervärlden.
Ett ärende väcker extra mycket uppmärksamhet. Familjen Gillerfors vill måla
panelen ljusgul och sätta in runda fönster. Politikerna nekar och bestämmer
sig för att ta fram regler för vad som gäller.
Gillerfors ger sig däremot inte. De överklagar. I länsstyrelsen får de inget
medhåll, men i länsrätten får de rätt. I domen står det att det kan vara
angeläget att slå vakt om särdragen för 70-talets villaområden.
Men det ”måste också hänsyn tas till fastighetsägarnas intresse av att
förändra en byggnad efter eget tycke”.
I december 2009, beslutar miljönämnden om en policy. En praktikant har
studerat varje hus och delat in dem i tre grupper utifrån hur mycket
originaldelar som finns kvar. Gillerfors område, där även miljönämndens
ordförande Lars Lundström bor, klassas som väl bevarat och ska så förbli.
”De hus som i dag formar våra städer och samhällen är vårt gemensamma
kulturarv! Malmvillorna är inget undantag. Dessa visar ett tidstypiskt
70-talsboende”, står det i policyn.
17% är glada
0% är likgiltiga