ÅLSTORP. I det lilla grå trähuset ligger bullarna uppradade bakom
glasdisken. Ulf Persson tar ut en bricka, tittar med yrkesstolthet på dem,
provsmakar och nickar.
Jodå. Han är nöjd. Allt hänger på själva bullen. Den får inte bakas för länge
och inte jäsa för lite. Mjuk och fluffig ska den vara.
– Som bomull, säger han.
Mandelmassan blandar han med sirap, vanilj och hackad mandel. Grädden vill han
inte ha allt för söt. Och så ska det vara lagom mycket grädde. Fast hur
mycket är svårt att sätta ord på.
– Det sitter i handen. Jag har hållit på så länge att jag inte kan förklara
hur jag gör. Men jag ser när någon annan tar för mycket eller för lite.
Expediten, tillika hans mamma, Mona Persson plockar bort reklamskylten från
fastlagssöndagen från disken. En ny måste upp inför fettisdagen. Alla
chanser till merförsäljning ska utnyttjas.
Då är det inga problem för bagaren att stiga upp en timme tidigare. Att hamna
i fjorårets sits när bullarna tog slut och det stod en ringlande kö på
gården när Ulf Persson kom för att göra nya vill han inte vara med om igen.
– Sedan är det en tacksam bakelse som går fort att göra, säger han.
Sedan 1986 har han bakat. 2001 tog han över i Ålstorp. I början både bakade
och sålde han. Numera har han ett par anställda som hjälper till.
Fastlagsbullar säger han själv om bakverket. Men erkänner att den modernare
varianten kallar han av okänd anledning wienersemlor. Receptet är gammalt
och inte helt olikt bullarna på hans första arbetsplats – Richters kafé i
Tygelsjö utanför Malmö. Men hans första minne av semlor är ännu äldre.
– När jag var yngre gillade jag absolut inte när de fylldes med hela skivor
mandelmassa. Fast nu kan jag faktiskt tycka att det är jättegott.
Äter du själv en fastlagsbulle idag?
– Ja, det är en principsak. Jag har redan ätit många i år, men på fettisdagen
måste det bli en.
Hur äter du den?
– Som vanligt. Locket först – sedan resten på tvären!