Jobbet. Vad är det? En lite tråkig nödvändighet, lika självklar som
morgonkaffet man häller i sig innan man går dit?
För en stor grupp människor finns det över huvud taget ingenting som är
självklart när det gäller jobb.
Det är dem projektet Jobbinvestering i Kävlinge försöker nå ut till.
Det finns de som blivit sjuka, och fortsatt vara det. De kommer via
Försäkringskassan. Det finns de som har haft det struligt. De kommer via
socialen. Och de finns de som bara varit arbetslösa så länge att de börjar
undra om den där arbetsmarknaden verkligen existerar. De blir slussade till
projekt Jobbinvestering via arbetsförmedlingen.
Den som får en av projektets 30 platser får träffa Pär Lindkvist, Jennie
Karlsson och Sara Enetoft i Jobbinvesterings lokaler på Annelundsskolan i
Kävlinge.
De tre arbetar som mentorer som ska stötta deltagarna på olika sätt på vägen
mot arbetsmarknaden.
– En av sakerna vi gör är att ta reda på vad för mål personen har – eller
skapa ett mål.
Många har ingen aning om vad de vill göra, de har varit utanför så länge,
säger Sara Enetoft.
Jennie Karlsson fyller i:
– Vi jobbar mycket med självkänsla. Efter kartläggningen gör vi upp en
aktivitetsplan tillsammans med personen med små delmål. Vissa kanske vill ut
på praktik direkt, någon annan kanske har haft socialbidrag i många år och
behöver enskilda samtal först.
I rummet på Annelundsskolans bottenvåning sitter för dagen ett tiotal
projektdeltagare i grupper om två. Med pärmar och papper med pedagogiska
modeller håller de på med en gruppuppgift om målbildning.
– I början var jag negativ, tyckte att det här var rena lekstugan. Men nu
tycker jag det är bra. Jag har insett mycket om mig själv, säger Yrsa
Hedlund.
Hon arbetar i par med Malin Nordenfors. Det är klassrumskänsla på det stora
bordet de sitter runt; även om lokalerna är fräscha luktar det gammal skola
i byggnaden. Men även Malin är positiv.
– Jag tycker det har funkat bra. Man måste rannsaka sig själv, men man får
stöttning från mentorerna.
Nästa steg är att praktisera. Mentorerna försöker hitta praktikplatser som
passar deltagarna.
De har ingen bestämd pool av platser utan ringer runt till företag de tror kan
passa.
– Det är ett svårt steg att ta ut i praktiken, men när man tagit det stärks
man oerhört mycket som person, säger mentor Pär Lindkvist.
En av dem som har tagit steget är Anna-Karin Öhlin.
När vi besöker henne på hennes praktikplats på Tallgårdens äldreboende i
Dösjebro är mentorerna med, och får var sin kram.
– Vad kul att se er igen!
Praktiken är i tre månader, och Anna-Karin Öhlin trivs, berättar hon.
Uppgiften för tillfället är att servera mat åt de äldre.
– Jag har varit ute på olika ålderdomshem genom arbetsförmedlingen, men det
här är annorlunda.
Hon har en oavslutad undersköterskeutbildning i bagaget, och ett av målen är
att få läsa om den och ta examen.
– Verkligen. Detta är det jag vill syssla med.