Nyhamnsläge. Lars Vilks låser upp dörren till sitt ärligt talat rätt risiga
hus. I handen har han sin läderportfölj och en liter helmjölk. En stund
senare öppnar han en annan mjölkförpackning – ekologisk mellanmjölk – och
dricker direkt ur paketet.
– Min svaghet, säger han om mjölkdrickandet.
Polisen har förbjudit honom att bo hemma. Han ska flyttas runt. Länskrim
vill inte kommentera säkerhetsarrangemangen. Vilks är mer öppen:
– Polisen har lägenheter för sådana här ändamål. Där ska jag bo. Egentligen
ville de inte att jag skulle sätta min fot här över huvud taget. Det var en
kompromiss. Jag måste kunna hämta saker i mitt hus.
Lars Vilks går in och kollar mail: 1245 nya. Han ser lite restrött ut.
Orakad. Han har varit i Tyskland en vecka, på den stora mässan för
samtidskonst, Dokumenta. Under den veckan eskalerade bråket om Vilks
teckningar med profeten Muhammed som rondellhund till ett dödshot från
terrornätverket al-Qaida.
– Som konstnär är jag ju väldigt nöjd med det här med al-Qaida. Det är en
tolvtaggare. Det är ju väldigt sällan en konstnär lyckas involvera en sådan
organisation i sina verk, säger Lars Vilks med mild ironi.
Humor är ett av Vilks sätt att tackla den potentiellt livsfarliga situation
han befinner sig i. Att i tanken koppla namnet al-Qaida till den här
lantliga skånska idyllen – till Vilks trevligt stökiga hem, till
snöskovlarna som står lutade mot väggen, till konsttidskrifterna som ligger
i drivor i hans vardagsrum, till de lojt snurrande vindmöllorna utanför
fönstret – det skapar något absurt som får det att rycka i åtminstone Vilks
egna mungipor.
– Visst är det svårt att tänka sig al-Qaida komma i en kamelkaravan här över
slätten.
Mobilen ringer. Det gör den hela tiden. Mest journalister. Det är tydligt
att den medvetne Vilks kör sitt konstprojekt ända in i kaklet. Skämten han
drar är inte slumpvisa. Det är kamelkaravaner. Eller kroksablar. Eller
hundar.
– Jag ska skaffa en hund som skydd. Det räcker med en liten. För när en
terrorist rör vid den måste han tvätta sig – det är ett så smutsigt djur.
På golvet ligger en tjock biblioteksbok om islam.
– Jag blev ju tvungen att blixtsnabbt göra mig insatt. Jag har läst Koranen
också, men den är ju rätt seg. När Muhammed kommer igång ¿ det är inte så
kul.
På det hela taget är islam ”ingen höjdare”, tycker Vilks.
– Eller den är väl inte sämre än andra religioner. Men den har använts så
mycket av gangsterstater och diktaturer. Det är inget fel på religion, men
när den blandar sig i politiken är det illa.
När Lars Vilks först hotades efter att konstföreningen Krut i Tällerud
vägrat ställa ut hans Muhammedhundar var han missnöjd med att polisen inte
tog saken på allvar. Det har ändrats nu. Grannarna utanför Nyhamnsläge har
noterat en intensiv trafik av polisbilar de senaste dagarna. Igår, måndag,
genomsökte bombhundar Lars Vilks hus och hans bägge bilar.
Lars Vilks egen rädsla har stegrats under de senaste veckorna. Han får vara
lite extra försiktig i umgänget med sin särbo, säger han. Men egentligen
tror han inte att något kommer att hända.
– Hade al-Qaida verkligen varit intresserade hade jag redan legat där med
strupen uppskuren.
Som konstnär är du nöjd med al-Qaida-hotet. Om man fullföljer tankegången:
skulle det ultimata konstprojektet vara att något händer dig?
– Det är för smörigt. Att de skulle komma med kroksablar och så skulle
konstnären dö, nej. Martyrer är inget roligt.