Hanna var bonddottern som fick ett gods i gåva av sin far och gifte sig med den blivande kändiskonstnären Ernst Norlind. Tillsammans gjorde de Borgeby till en samlingspunkt för kultureliten under första halvan av 1900-talet.
I april 1953 skrev Hanna, då nybliven änka, ned sin sista vilja. Egendomen skulle gå i arv till sonen Staffan, barnlös och sedan många år plågad av psykisk ohälsa.
Efter hans död var makarnas önskan att Borgeby skulle förvaltas i en stiftelse. Slottets porttorn skulle bli ett konstmuseum med en utställning av Ernsts målningar. Förutom fastighetsunderhåll skulle stiftelsens pengar användas till stipendier för unga lovande konstnärer.
De konstnärliga målen har till stor del förverkligats. Men underhållet har tyngt och tidvis har stiftelsen haft svårt att klara ekonomin. 1990 beslöt styrelsen att sälja jordbruksmarken – 274 hektar – för 8,4 miljoner kronor till Skånska hushållningssällskapet.
Pengarna placerades på börsen. Men samma år vände högkonjunkturen ned i en djup bank- och fastighetskris. I efterhand har det visat sig att marken såldes när priserna på jordbruksmark var som lägst – i genomsnitt 26 000 kronor per hektar i mitten av nittiotalet mot 113 000 kronor 2010.
Anders Reisnert, biträdande chef för Malmö museer och ledamot i stiftelsens styrelse sedan 1999, menar att det hade varit bättre att ha kvar jordbruksmarken.
– Då hade vi inte haft några problem i dag. Genom att sälja marken förlorade man sin största inkomstkälla, men behöll byggnaderna som är den största utgiftskällan.
– Tidigare fanns ett jämnt och stabilt inkomstinflöde genom arrendena. Numera är vi beroende av börsens upp och nedgångar, säger han.
Fram till 1996 delades årliga stipendier ut till unga konstnärer. Därefter har utdelning bara skett vid enstaka tillfällen.
– Ekonomin tillät ingen utdelning, säger Anders Reisnert.
Under åren har marknadsvärdet på stiftelsens tillgångar varierat med börsens svängningar. De överskott som uppstått vissa år har ätits upp av fastighetsunderhållet. Styrelsen upplevde det allt svårare att utveckla verksamheten.
2008 såldes slottet till Lomma kommun för taxeringsvärdet på 2,4 miljoner kronor, ett pris långt under marknadsvärdet. Stiftelsen behöll dock porttornet med ateljé, utställningslokal och museum.
Affären gjorde stiftelsen flera miljoner fattigare. Anders Reisnert anser ändå att man gjorde rätt.
– Nu slapp vi det dyra fastighetsunderhållet, säger han och fortsätter:
– Tanken var att skapa ett riktigt besökscentrum. Kommunen skulle äga och sköta underhållet av de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna och driva kulturverksamhet. Stiftelsen skulle visa upp Norlindmuseet och stödja unga konstnärer.
Men efter bara ett par år fick även kommunen ekonomiska problem. I februari i år sålde man slottet för 3,2 miljoner kronor till två lokala företagare.
– Jag tycker att kommunen kunde ha haft längre uthållighet. Fram till det att de sålde hade vi en framtid, en sista räddningsplanka för att få stiftelsen på fötter. Nu vet vi inte vad som händer
– Stiftelsen kommer att klara sig under ett antal år framåt. Men på lång sikt är det dömt att gå under. Det fanns för lite kapital redan från början. En stiftelse kräver ett långt större kapital än det vi har för att få tillräcklig avkastning för att bekosta den verksamhet vi har.