VELLINGE. De tidigaste klippen i Sydsvenskans arkiv är från 1985. Då säger den
moderata majoriteten nej till att ta emot 35 flyktingar. Skälet sägs vara
brist på bostäder och att det lokala näringslivet har svårt att ta emot
nyanländ och outbildad arbetskraft.
Året efter kräver man att staten tar på sig försörjningsansvaret under tio år
för att Vellinge ska säga ja. Senare prutas kravet till sex år och 3,5
år.Flyktingmottagning är ett statligt ansvar – inte ett kommunalt, heter
det. Staten och dåvarande Invandrarverket säger nej.
Förespråkarna för flyktingmottagning menar att landets kommuner solidariskt
måste hjälpas åt att ta emot flyktingar även om det medför extra kostnader
för kommunerna.
Vellinges och Invandrarverkets förhandlingspositioner förblir mer eller mindre
låsta.
År efter år aktualiseras frågan om att emot ett varierande antal asylsökande.
Varje gång säger den moderata majoriteten nej med samma motivering.
Mycket tyder på att inställningen har stöd hos många kommuninvånare. 1989 gör
Lunds universitet en undersökning bland 699 Vellingebor. 55,5 procent säger
nej till flyktingmottagning. Bland de moderata väljarna i kommunen är 70
procent emot.
1991 invaderar sovjetiska styrkor Litauen och många fruktar ett slut på den
politiska liberaliseringen och baltiska flyktingströmmar. Nu är de moderata
tongångarna plötsligt annorlunda. Talet om bostadsbrist byts mot löften om
att försöka hyra olika kursgårdar i kommunen för att kunna ta emot baltiska
flyktingar. Kravet på statligt försörjningsansvar finns dock kvar.
Den baltiska flyktingströmmen uteblir och Vellinge återgår till den hållning
man haft och har sedan 1986.