UPPÅKRA. 08.10. Det ösregnar. Karl-Magnus Lenntorp tar upp sin
kaffetermos och hälsar god morgon. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga
kläder, säger han inte. Nej, han överräcker bara ett par regnbyxor till mig.
Att detta ska bli en av sommarens regnigaste dagar är vi än så länge
lyckligt omedvetna om.
Jag är inte den enda praktikanten som valt att tillbringa denna regntunga
julidag på en leråker i Uppåkra.
En student från Lund och en svensk arkeolog bosatt i Kanada gör oss
sällskap.
I ordentliga galonutstyrslar tågar vi likt en dagisklass förbi kyrkan och ut
på en gyttjig stig längs havreåkern.
Klafs. Starskottet för dagens gärning har gått. Vi slår oss ner på var sin
tilldelad ruta, beväpnade med murslevar.
Historien om det hus som brann på 400-talet ska grävas fram.
08.50. De tappra försöken att hålla leran på avstånd visar sig vara
förgäves. Knäna borrar sig ner i gyttjan, fukten tränger igenom byxorna och
de ljusa handskarna blir snabbt täckta av lera. Två stora bruna hästar står
i en hage intill och iakttar nyfiket arbetet.
De är också dyngsura.
Karl-Magnus Lenntorp, Birgitta Piltz Williams och Ola Magnell är proffs. De
har jobbat med varandra i snart sju år och efter så lång tid i botten av en
grop blir man Kalle-Mange, Gittan och Minken med varandra.
Ola Magnell är inte helt nöjd med sitt smeknamn Minken. Kalle-Mange
överväger att kalla honom för Mården istället. Så kan det gå när man finner
mårdtassar vid en arkeologisk utgrävning.
09.05. Hurra! Ett ben!
– Nu blir Minken glad, säger Kalle-Mange.
Minken är osteolog. En osteolog är expert på ben.
– Du har hittat en del av ett kronhjortshorn. Det är avsågat och av de andra
bitarna tillverkades förmodligen fina bruksföremål, säger han.
Hjorthornsstumpen jag hade grävt upp var ännu ett tecken på att det funnits
ett civiliserat samhälle i Uppåkra under järnåldern. Det känns stort.
Historiskt.
De regnrelaterade problemen bleknar. Lera under naglarna – helt okej.
Drippdroppande från sydvästen – inga problem.
Men mitt fynd kommer knappast att gå till arkeologihistorien. Minken har
redan fyllt en tiolitershink med benrester.
Blicken ner i leran. Det är tyst på åkern förutom murslevarnas skrapande.
Leriga benbitar gnids mellan fingrar.
Trots hällande regn och grävkonkurrens från en armé av maskar fylls min
fyndlista på. En gristand, två kotänder, höftleder, skallben, revben och
porösa odefinierbara benrester från kor, får och grisar.
– Det är ett tecken på att benen kokats länge, säger Gittan.
Hon är äldst i huset och var med redan 1996 när området började genomsökas
med metalldetektor. Under ett år grävde de i hemlighet eftersom de var rädda
för plundrare.
09.48. Fikarast. Kaffekokaren puttrar. Ostmackorna plockas fram.
Gittan drar sig till minnes när hon lyckades slarva bort sin mammas
maskrosspade i en rabatt.
–Jag har aldrig gömt något med flit, men råkar man tappa något i jorden så
kanske man låter det ligga kvar, säger hon.
En gnutta solidaritet till framtida generationers skattletare. Nog om detta.
Töm kopparna. Lervällingen kallar igen.
11.10. Jackpott till Minken! Han har hittat en klarblå pärla. Kanske
från ett 1600 år gammalt halsband. Den blåa pärlan älskades säkert av någon
på järnåldern. Historiens vingslag flaxar till över mig.
11.45. Mikael Larsson bor i Kanada sedan sex år och är hemma i
Veberöd på semestern. Han har haft ovanlig tur. Under tre ynka dagars
grävande har han lyckats fiska upp två glimrande guldbrakteater ur jorden.
De ovanliga lövtunna medaljongerna pryds av en ryttare med ansiktet i profil.
– Det är så skickligt hantverk att dagens guldsmeder lyfter på ögonbrynen,
säger Gittan.
Alla verkar överens om att fynd som ger ledtrådar, som bidrar till att
förstå ett större sammanhang, är häftigare än enskilda värdefulla föremål.
Men om Mikael Larsson får välja mellan skelettet från en människohand och
sina guldbrakteater så väljer han det senare utan att tveka. Minken är mer
tveksam.
– Mitt drömfynd vore en människohand som höll i en brakteat. Gärna
innebränd, säger han efter en stunds betänketid.
12.20. Radion står på i lunchrummet som tydligen även fungerar som
benlager. Längs väggarna ligger vita plastlådor fulla med benfynd.
– Vi har aldrig tänkt på det, men vi sitter faktiskt i ett rum fullt av 1500
år gammalt matavfall, säger Gittan. Smaklig måltid!
När alla lunchlådor fått sig en svängom i mikrovågsugnen låter alla maten
tysta mun. Regnet piskar mot fönsterrutorna. Suget efter att krypa tillbaka
ner i sina lerhål har mattats av en aning. Gemensamt beslutar de att stanna
inne och putsa benbitarna rena med tandborstar istället.
Gittan tittar på guldsmyckena.
– Många tror att människorna på järnåldern var mer primitiva än vad de
egentligen var. Att de var likadana som vi verkar vara det svåraste för folk
att förstå.
Men jag förstår. Jag har sett pärlan.
Fotnot: På söndag, den 15 juli, kl 13 hålls en guidad visning av
utgrävningarna i Uppåkra. Ytterligare visningar sker den 4 och 18 augusti.