Hemligheten är +4520777801. Det är numret till Allan Frederiksens mobil.
Förr var han torskfiskare men nu kör han postbåten till Saltholm ett par
gånger i veckan. Med honom måste de fem öborna hålla sig väl, så att de får
sin post och sina Nettokassar från Byen. Alltså är han ett utmärkt förkläde
för en turist. Dessutom är han enda möjligheten att ta sig till ön såvida du
inte har egen båt och lyckas ta dig runt grunden och samtidigt roffa åt dig
en av de fem hamnplatserna.
För en dansk hundralapp ger Allan dig skjuts och lotsar dig rätt bland
öborna.
– Från mitten av april till nu har jag kört mellan tolvhundra och
fjortonhundra turer, säger han när det är dags för avfärd.
I takt med att danska tidningar har skrivit om livet på ön har passagerarna
på båten Kristine F nämligen mångdubb-lats.
– Naturen! Där finns 156 grässorter! Och ljuset är mycket speciellt, säger
Allan som svar på frågan vad som drar folk till ön.
I aktern sitter Sabina Bergmann med systern Rebecka. Deras mamma föddes på
ön. Nu åker de över flera gånger varje sommar och bor i det gamla huset.
Sabina säger att hon alltid kommer att återvända dit.
– Det är naturen, stillheten. Och människorna. Jag tror att det ligger i
blodet. I sex generationer har vi bott där ute.
Fyrtio minuters tumlande färd på vågorna, sen sveper Allan med en
postbåtsförares elegans undan Kristine F från grundet, alldeles framför
Saltholms lilla hamn.
Iklädd blåställ och stråhatt rullar en man på en gul Stiga-gräsklippare in
på kajen.
– Hans Zimling heter jag. Jag är museidirektör. Det är ikke Danmarks bästa
museum. Men det är Saltholms bästa museum.
Väl i land slås man av öns platthet, trots att man redan vet. Öresundsbron
tornar upp sig som en modern kuliss mot ensligheten i öns natur. Där borta
finns stadens nu – här en känsla av dåtid.
På Saltholm kan du glömma tillfixade badstränder med brygga och glasskiosk
eller äventyrs-parker och turistattraktioner. Här ligger inte ens nån
klassisk dansk kro längre – den lades ner när myndigheterna kom på att det
saknas dricksvatten på ön.
Här finns alltså ingenting – och ändå allt.
På Saltholm får naturen lov att helt
ta över. Mest av allt är det kanske fåglarnas ö. Häröver går deras sträck
från Falsterbo och sedan vidare till tyska Fehmarn.
– I juni var här 27000 grågäss, skrockar Allan.
Hans Zimling bjuder på förmiddagskaffe till bullar med chokolade. I
trädgården är det sommarvarmt och stilla. Det enda som hörs är ...
– Vrooom.
Med ett fem minuters intervall bryts nämligen friden på Salt-holm. Det är
planens inflygning till Kastrup som viner över Hans Zimlings hammock.
– Nå, ska vi sätta igång, säger Hans och visar vägen till museet.
Där inne, i hans hopsamlade Saltholmsvärld, finns hela berättelsen om ön,
charmigt och plottrigt presenterad.
Hans berättar gärna. Om storhetstiden, då här bodde ett par hundra
människor, då kalkbrotten var en industri som försåg städerna runtomkring
med sten. Om Saltholms speciella ljus, som förr brukade locka konstnärer hit.
– Särskilt om aftonen, när solen går ner. Då är här ett fantastiskt ljus.
Och han berättar om vattnet, det som ett par gånger om året brukar svämma
över hela ön.
Vattnet har fört med sig många olyckor, som 1934 när det dränkte alla
maskiner i kalkbrotten och hela verksamheten lades ner. Det var för dyrt att
börja om på nytt.
Men vattnet har också varit en välsignelse för de andra boende som vill
bevara Saltholm precis så som det är.
– Det var snack om en golfbana. Men det blev ju inget, det fallerade på
vattnet, säger Hans med ett förnöjt flin.
Klockan två går postbåten tillbaka igen, efter fyra timmar på Saltholm. Det
är förbjudet att tälta på ön och här finns såklart inget pensionat. Det
magiska ljuset i skymningen, som alla pratar om och som syns på den kände
danske konstnären T H Philipsens målningar, behåller helst öborna för sig
själva.