– Ni borde alla skämmas! Jag hoppas att när valdagen kommer, att ni står där i
skamvrån och skäms! Vi ska på bred front upplysa svenska folket om vad ni
står för. Varför gynnar ni de här människorna som visar förakt för vårt
rättssystem och som inte bidragit med en enda skattekrona?
Sverigedemokraternas gruppledare Björn Söder står i talarstolen i Region
Skånes fullmäktige. Debatten handlar om tandvård till gömda flyktingar och
Björn Söder är rasande. Han tycker inte att sjukvården ska subventionera
tandvård för papperslösa.
Istället borde vårdpersonalen ringa polisen när illegala flyktingar söker
vård, menar Söder, så att de omedelbart kan avvisas. Han får mothugg av
samtliga andra partier.
– Även brottslingar har rätt till tandvård i Sverige, påpekar Bo Thunell (MP).
– Vi gör det av medmänsklighet. Att tänka på sin nästa är du uppenbarligen
inte bekant med, säger Henrik Hammar (M).
Björn Söder ger sig inte. Gång på gång går han upp i talarstolen, i sin mörka
kostym med väst och sin breda oxblodsfärgade slips. För varje gång glänser
hans panna ännu lite mer.
– Jag har alla argumenten på min sida! Skäms på er!
Ett halvår senare minns regionrådet Gilbert Tribo (FP) tandvårdsdebatten med
obehag. Han ser det som att Björn Söder visade sitt rätta ansikte.
– När Björn Söder förlorar humöret i talarstolen… Han kan gå helt överstyr.
Han eggar upp sig så totalt, blir agitativ och aggressiv: ”Det är bara vi
som sett sanningen!” Man kan nästan bli rädd. Det är då det här bruna visar
sig, tycker jag. Han påminner om… nej, man ska inte ta jämförelsen i sin
mun. Men man får en brun känsla.
En brun känsla. Sverigedemokraterna har ägnat stor kraft åt att försöka tvätta
bort stämpeln som ett främlingsfientligt parti.
Partiledningen har skrivit in FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna i
partistadgan. Partiet har uteslutit vissa medlemmar som visat öppen rasism.
Partiet framhåller gärna medlemmar med rötter i Iran, i Grekland, i
Kroatien, i Ryssland, i Tjeckien.
Ändå tvingas de ledande SD-företrädarna denna vår, ett drygt år före
riksdagsvalet 2010, gång på gång svara på frågor om nazistisk och rasistisk
musik.
Radioprogrammet ”Kalibers” avslöjande under april om rasistisk jargong och
nazimusik inom Sverigedemokraterna väcker frågor kring partiet. Hur kan det
vara okej att slentrianmässigt håna somalier och kurder i ett parti som
säger sig ha gjort upp med rasismen? Varför sjunger ledande SD-företrädare
den svenska nazistmarschen ”Friheten leve” och den antisemitiska låten
”Sverige har fallit”?
Som partisekreterare är Björn Söder SD:s motsvarighet till Per Schlingmann (M)
och Ibrahim Baylan (S). Han är en av dem som försöker hålla mediedrevet mot
partiet stången. Han åker till Göteborg för att vara med i SVT:s program
”Debatt”.
Den hetlevrade Söder förnekar sig inte hos Janne Josefsson i tv-studion. Medan
partiledaren Jimmie Åkesson är defensiv och ber om ursäkt för att han
sjungit med i den glada visan om Palmemordet, går Björn Söder till attack:
”Det finns en tydlig politisk agenda bakom Kaliber! Här finns ingen rasism!”
säger han.
Efter tv-framträdandet hyllas Söder för sin kompromisslöshet av
partikamraterna. På SD-forumet Ungsvensk.se skriver signaturen Carolus:
”Björn var helt fantastisk! Tänk er honom i riksdagens talarstol. Batikhäxorna
kommer inte våga sig in i plenisalen!”
Det här reportaget ska följa signaturen Carolus uppmaning: tänka sig Björn
Söder och hans partikamrater i riksdagens talarstol. Vad beträffar
”batikhäxorna” ska vi återkomma till dem.
Valresultatet 2006 var på många sätt perfekt för Sverigedemokraterna. Partiet
kom in i fullmäktige i hälften av alla Sveriges kommuner, vilket innebär
många miljoner i partistöd. Dessutom kan färska politiker få välbehövlig
politisk rutin. I riksdagsvalet gick det bra, även om SD inte nådde
fyraprocentsspärren: partiet fick 2,93 procent av rösterna.
Många SD-företrädare är nöjda med att partiet inte kom in i riksdagen 2006.
Partiet var inte redo. Nu är läget annorlunda. Partiledaren Jimmie Åkesson
är inte lika fjunig längre – han fyller trettio i år. Han har debatterat mot
S-ledaren Mona Sahlin i tv.
Våren 2009 hamnar SD ofta över riksdagsspärren i opinionsundersökningarna.
Valet till Europaparlamentet i juni är viktigt – men främst som
generalrepetition inför nästa år. Det är riksdagsvalet 2010 som gäller.
För att få en bild av vilken sorts riksdagsparti Sverigedemokraterna skulle
kunna bli beger vi oss till Björn Söders arbetsplats i Kristianstad:
Skånehuset, Region Skånes högkvarter.
Här finns Sverigedemokraternas främsta maktbas i landet. 45 945 skåningar
röstade på SD i förra regionvalet. Det innebar knappt sju procent av
rösterna. Väljarstödet ger Sverigedemokraterna rätt till en och en halv
miljon kronor per år i partistöd från Region Skåne – totalt nästan sex
miljoner kronor.
En stor del av pengarna sparas
till valrörelsen nästa år.
Under en förmiddag sitter Björn Söder och hans politiske sekreterare Jens
Leandersson med Sydsvenskan i Skånehuset och talar om vad de försöker driva
för sorts politik i Skåne. Det blir ganska mycket kulturdebatt, berättar
Björn Söder.
Sverigedemokraterna har en strikt marknadsmässig syn på kultur. Biografer,
teatrar och operor ska kunna gå runt för egen maskin. Björn Söder vill i
princip avskaffa alla kulturbidrag.
Men det finns ett undantag: kulturinstitutioner som ”bär vårt svenska
kulturarv” ska fortfarande få offentligt stöd, berättar Björn Söder. Det kan
vara hembygdsgårdar, eller vikingamuseer.
– Eller, för att ta ett exempel som vi haft uppe här i regionen, Charlotte
Weibulls arkiv över folkdräkter och häradsdräkter i Åkarp.
Sverigedemokraternas och Björn Söders syn på offentligt finansierad kultur
blev tydlig i höstas, på ett fullmäktigemöte i Region Skåne. Ärendet
handlade om stöd till Malmö opera och musikteater.
– De här bidragen är bara till för att skapa en arena för en liten kulturelit.
Medborgarna kan själva bedöma vilken kultur de vill ha, och betala för den,
sade Björn Söder.
Diskussionen zoomade snart in på vad som egentligen är svenskt, enligt SD:s
definition. Regionråden Jerker Swanstein (M) och Rolf Tufvesson (KD) turades
om att debattera mot Björn Söder.
– Just nu spelas ”Jesus Christ Superstar” i Malmö, för fulla hus. Är det för
en liten kulturelit? Är Jesus en del av det svenska kulturarvet? undrade
Tufvesson.
– Jag förstår att en italiensk opera inte innefattas i SD:s syn på ”svenskt
kulturarv”. Vi får väl spela svenska operor, om och om igen, så att Björn
Söder blir nöjd, sade Swanstein.
Björn Söder anklagade Tufvesson och Swanstein för att vara ”självförnekande
svenskar”.
– Ni har fråntagit oss rätten att vara ett eget folk.
Skånehuset har en lunchrestaurang. Den här dagen serveras kokt vit fisk med
gul mjölig potatis. När Björn Söder och Jens Leandersson står i
bestickslamret i matkön kommer regionrådet Jerker Swanstein (M) förbi. Han
nickar mot Björn Söder och ler.
– Tjena Gonza! hälsar han.
De båda unga sverigedemokraterna tittar på varandra och fnissar.
– Gonza…?
Jerker Swansteins retsamma hälsning anspelar på ett av Björn Söders senaste
utspel i Region Skåne. Det handlade om Malmöartisten Gonzalo del Rio, Gonza
kallad.
Den populäre Gonza, barnprogramledare i SVT:s ”Bobster”, uppträdde när Barn-
och ungdomssjukhuset i Lund firade tioårsjubileum. Det gillade inte Björn
Söder. Från talarstolen i Regionsalen utmålade han i februari Gonza som en
marijuanarökande Che Guevara-hyllande vänsterextremist, vars hiphopband
Advance Patrol uppmanar till våld mot sverigedemokrater. Gonza borde
bannlysas från Region Skånes arrangemang, argumenterade Björn Söder.
Jerker Swanstein tog Gonza i försvar. Han påminde om hur hans arbetsgivare SVT
beskrivit Gonza: ”Gullig, artig och hjälpsam”.
– Du missunnar barnen att se den artist de vill se, för att du inte gillar
hans åsikter. Det här är ingen politisk fråga för Region Skåne. Du får vända
dig till Sveriges riksdag. Det är där man kan införa censur och inskränka
yttrandefriheten.
Regionrådet Jerker Swanstein tror att Sverigedemokraterna kommer in i
riksdagen nästa höst. Han tror väljarna i så fall får se ett proffsigt, väl
genomtänkt populistiskt riksdagsparti. Så agerar nämligen SD i regionen,
menar Swanstein.
– De har en tydlig linje: de säger nej. Ska vi höja busstaxan motsätter de sig
det. Tandvårdstaxan? De säger nej. SD är ett konservativt parti.
Konservativt i den allra sämsta bemärkelsen.
Medan missnöjesalliansen Skånes väl ofta gjorde bort sig i Skånehuset, har SD
en helt annan professionalitet, enligt Swanstein. Och Björn Söder är en
slipad retoriker. Förutom det där med humöret då.
– Han blir aggressiv och har svårt att lägga band på sig. Men för det mesta
uppträder han och partiet som vilket etablerat parti som helst, säger Jerker
Swanstein.
Exemplet Gonza är typiskt för hur Sverigedemokraterna agerar i Region Skåne,
enligt regionrådet.
– De har inte så mycket att säga om de stora frågorna, utan tar ofta upp
sådana här lite löjliga saker.
”Löjliga saker”. Kanske är det här Jerker Swanstein – och många andra
politiker – visar att de ändå inte riktigt förstår Sverigedemokraternas
särart.
Partiets medlemmar har en radikalt annorlunda vision om vilket samhälle de
vill se. Det handlar inte bara om färre invandrare. ”Det primära målet
med Sverige-demokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell
identitet”, skriver partiet.
Att vara sverigedemokrat är kärvt. Man kallas rasist. Man kan förlora jobbet.
Man kan bli misshandlad av vänsterextremister – Björn Söder har själv blivit
det.
Detta politiska utanförskap gör att de flesta sverigedemokrater blir väldigt
drivna. De brinner. Allt blir politik. Även en hiphopartist som uppträder på
ett barnsjukhus. Eller ett museum för folkdräkter.
Eller en semesterresa.
Det är inte så att Sverigedemokraterna är en sekt. Men de ledande
sverigedemokraterna umgås mycket med varandra. Presstalesmannen Mattias
Karlssons syster är sambo med partiledaren Jimmie Åkesson. Och precis som
under studietiden i Lund finns ett kompisgäng som umgås och åker på semester
tillsammans.
Förra sommaren flög Björn Söder till Färöarna med ett grabbgäng. Mattias
Karlsson, ungdomsförbundets ledare Erik Almqvist och ett par andra
partikamrater var med.
De förälskade sig. Färöarna, med knappt 50 000 invånare, blev omedelbart
Sverigedemokraternas nya idealsamhälle.
– 0,5 procent invandrare och en nationell stolthet som vi bara kan drömma om i
Sverige, sade Mattias Karlsson lyriskt strax efter hemkomsten.
Han hade en liten nål på kragen: Färöarnas och Sveriges flaggor, korslagda.
– Folk säger att vi sverigedemokrater vill tillbaka till ett svenskt
idealiserat folkhem som aldrig funnits. Men här finns ett modernt samhälle
som kan fungera som ideal.
Lundabon Mattias Karlsson skrev ett reportage som svämmade över av entusiasm i
partiorganet SD-Kuriren. Det är obligatorisk läsning för alla som vill
förstå vad Sverigedemokraterna går ut på:
”Under Olavsvakan, det färöiska nationaldagsfirandet, kan man se äldre
färöiska damer iförda den traditionella folkdräkten som pratar i den senaste
mobiltelefonsmodellen, medan unga flickor laddar upp för den månghundraåriga
roddtävlingen i drakhövdade träsnipor genom att lyssna på musik i sin Ipod.”
De semestrande sverigedemokraterna blev djupt rörda av Haraldur, en av talarna
under firandet, när han utropade:
”Den enskilda människan är liten,
fosterlandet är allt! Färöarna för evigt!”
Björn Söder tog bilderna till SD-
Kurirens reportage. I sommar ska han åka
till Färöarna igen.
Sverigedemokrater utmålar sig ofta som de enda som slåss för Sverige, i en
omgivning full av ryggradslösa svikare, självförnekare och
fosterlandsförrädare. De ser Sverige som en patient, som angripits av en
sjukdom. Sjukdomen kommer utifrån, och den heter mångkultur.
I partisekreteraren Björn Söders ögon finns även en annan sjuka som angriper
samhällskroppen: sexualitet.
”Kännetecknande för ett samhälle i upplösning är hyllandet av perversioner och
dekadens”, skrev Björn Söder i en av sina många artiklar riktade mot den
årliga Pridefestivalen.
Pride är ett rött skynke för Björn Söder.
”Sjukliga beteenden som skulle få vilken normalt funtad människa som helst att
känna avsky och få kväljningar är idag helt normala beteenden, enligt
massmedierna och våra politiker”, skrev han om Pride 2003.
Vid festivalen 2007 blev Björn Söders utfall mot Pride en riksnyhet. Det
tycktes som om Sverigedemokraternas partisekreterare liknade homosexualitet
vid pedofili och tidelag:
”Vad är det som säger att den s k normaliseringen slutar med att bi- homo- och
transpersoner skall normaliseras? Varför inte personer som begår tidelag
(sex med djur) eller pedofili? Dessa sexuella avarter är inte normala och
kommer aldrig att vara normala.”
Björn Söder avslutade sin appell:
”Sverige behöver en moralisk upprustning för att åter kunna bli ett friskt och
sunt samhälle.”
Partisekreterarens attack mot
homosexualitet var magstark även för många
medlemmar och sympatisörer. På SD-forumet Ungsvensk.se skapades
diskussionstråden ”Björn Söders homofobi”.
”Björn Söder till Nationaldemokraterna!” skrev signaturen Möllis.
En annan SD-sympatisör gick längre och menade att Söders åsikter om
homosexuella ”överensstämmer med NSF” (Nationalsocialistisk front).
Andra debattörer ryckte ut till sin partisekreterares försvar.
”Vilket skämt att anklaga en av våra högst uppsatta män och dessutom kalla
honom nazist!” skrev signaturen Fritzson som ”stöder allt Björn Söder
skrivit i sin blogg”.
När Björn Söder idag, i Skånehusets lunchmatsal, får frågan om attackerna mot
Pride säger han:
– Jag ville rikta skarp kritik mot spektaklet, men jag uttryckte mig klumpigt.
Det tolkades som att du jämförde homosexuella med pedofiler.
– Jag vill inte kritisera homosexuella. Men spektakel som Pridefestivalen
innebär att det har blivit en tunnare gräns mellan det som anses vara
acceptabelt och det som är brottsligt, som pedofili.
I nästa stund slår Björn Söder fast att han är stark motståndare till att
homosexuella får gifta sig och adoptera barn.
– Är man homosexuell har man av naturen frånsagt sig rätten att få barn.
Björn Söders aversion mot offentligt manifesterad sexualitet har även blivit
tydlig i regionfullmäktige.
Andres Serranos utställning 2007 på Kulturen i Lund, ”A History of Sex”,
vandaliserades av en nazistisk aktionsgrupp. De gick loss på de sexuellt
explicita konstverken med kofötter och yxa under parollen ”Mot dekadens och
för en sundare kultur”.
Björn Söder valde att istället attackera Serrano-utställningen i
regionfullmäktige. Han beskrev utställningen som ”sjuk” och kritiserade att
skattepengar delvis betalade utställningen. Det fick regionrådet Rolf
Tufvesson (KD) att måla Björn Söder i bruna färger:
– Dina tankar luktar totalitära stater, bokbål och 1930-tal.
Björn Söder säger att Sverigedemokraterna kommer att agera ”mycket
kraftfullare” i riksdagen än vad partiet gör i Region Skåne.
– Vi kommer att vara bättre förberedda. Vi jobbar nu fram en valplattform, som
ska antas i mars nästa år. Huvudfrågorna blir
invandringspolitiken, kriminalpolitiken och äldrevårdspolitiken.
Hur ska det gå med batikhäxorna då? Kommer de inte att våga sig in i
plenisalen av rädsla för Björn Söder, som SD-sympatisören Carolus skrev? Och
vad är en batikhäxa?
Det är dags att berätta andra delen av historien om den fullmäktigedebatt som
inledde detta reportage. Debatten om tandvård för gömda flyktingar, där
Björn Söder blev så arg.
Det är inte bara Björn Söder som är upprörd där i salen. Vänsterpartisten
Mariette Rosenlöf från Helsingborg känner sig så indignerad av Björn Söders
människosyn att orden nästan stockar sig i talarstolen.
Mariette Rosenlöf är 45 år gammal och socionom. Hon vill ha sextimmars
arbetsdag och anser att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti.
Allt detta gör henne till urtypen för en batikhäxa, enligt det språkbruk som
frodas i kommentarsfält på invandringskritiska bloggar och hemsidor.
Batikhäxa är avsett att vara ett hånfullt epitet. Författaren Åsa Linderborg
blev kallad batikhäxa efter att hon kritiserat SD. Anita Dorazio – som blev
Årets svensk för sitt mångåriga arbete för flyktingar – har också fått
epitetet batikhäxa, bland annat på SD-forumet Ungsvensk.se.
När Mariette Rosenlöf går ner de tre trappstegen från podiet möter hon Björn
Söder. Då händer något. Slår hon till honom? Det ser åtminstone ut som om
Mariette Rosenlöf ger Björn Söder en knuff med armbågen.
Sverigedemokraternas partisekreterare faller baklänges. Han ropar:
– Fru ordförande! Jag har blivit överfallen i en demokratiskt vald församling!
Mötesordföranden Annika Annerby-Jansson (S) tittar åt Björn Söders håll. Hon
säger kallt:
– Du ser inte ut att vara särskilt illa däran.
Efteråt skickar Sverigedemokraterna ut ett pressmeddelande som kritiserar
”vänsterpartistiskt våld”.
Idag, ett halvår efter debatten, förnekar Mariette Rosenlöf att hon medvetet
knuffade Björn Söder. Hon svajade till, det blev fysisk kontakt.
– Jag har spelat handboll och vet vad en tackling är. Det här var inget sånt.
Björn Söder gjorde en riktig fotbollsfilmning, som Rivaldo, säger hon och
skrattar lite.
Tackling eller inte. Att SD blir tufft behandlat av samtliga partier i Region
Skåne är tydligt. Partiet har inget som helst formellt inflytande, och Björn
Söder blir ständigt hårt åtgången av talare från M till V.
Frågan är om det blir lika tufft i riksdagen, om SD skulle komma in där.
Sverigedemokraternas förebilder på andra sidan Öresund, Dansk folkeparti,
har genom sina framgångar i folketinget flyttat hela den politiska debatten
i en mer invandringskritisk och nationalistisk riktning.
Några sådana tendenser finns inte i Region Skåne, tycker regionrådet Jerker
Swanstein (M). Det är enad front mot SD.
– Däremot finns risken på riksplanet, är jag rädd. Om SD fortsätter att gå bra
i opinionsmätningarna kan frestelsen bli för stor.
Sverigedemokraterna själva anser att de redan påverkar rikspolitiken.
Partiledaren Jimmie Åkesson tog i sitt veckobrev upp två politiska utspel,
ett från S och ett från M. Förslaget från M handlade om att återkalla
medborgarskapet för kriminella invandrare, S-förslaget om att ställa hårdare
krav på asylsökande.
Jimmie Åkesson ser utspelen som ett sätt att styra väljare från SD. Han tror
inte det lyckas. I flera sammanhang har han upprepat den oneliner han
uppenbarligen är väldigt nöjd med:
– Folk har en tendens att söka sig till originalet.