Ingeborg Persson tyckte att väggarna i hennes rum var fläckiga när hon flyttade in. Därför har hon satt upp tavlor, tallrikar och tidningsurklipp med kungafamiljen på sina väggar. Rummet på Magnoliagården är större, men Ingeborg Persson vill inte flytta.
– Nä, det är jag inte intresserad av. Jag tänkte stanna, men de sa att det inte fanns någon som skulle ge mig mat här, säger hon.
Det nya rummet kommer att kosta cirka 8 000 kronor. 2 000 mer än vad hon betalar idag.
– De sänker pensionen och höjer hyran, säger Ingeborg Persson.
Hennes vän Rut fyller 100 nästa år, när hon själv fyller 90. De kommer att hamna på olika avdelningar på Magnoliagården men har lovat att åka hiss de tre våningarna och hälsa på varandra. De ska ha kalas tillsammans.
– När jag hörde om att vi skulle flytta sa jag ”ge mig en spruta i armen”. Jag har levt så länge redan. Men för Ruts skull får jag följa med. Men de på kommunen. De kan inte tycka om mig, den saken är klar, säger Ingeborg Persson.
I oktober kallades de fyra boende tillsammans med anhöriga till ett informationsmöte om flytten. Men det kändes som att allt redan var bestämt, när kommuntjänstemännen berättade att det ska bli hospice i huset och att deras avdelning skulle läggas ner.
Kurt Eickers fru Liselotte Eicker måste också flytta. Nu har han sagt till personalen att sluta prata om det, hon blir för orolig.
– Jag ska göra i ordning det nya. Möblera och sätta upp gardiner. Men jag tänker inte tvinga min fru att flytta. Det gör jag inte. Då får kommunen tvinga henne.
Han vände sig till en jurist efter beskedet för att få höra om sina alternativ. Juristen sa överklaga. Men det gick inte att överklaga, för tjänstemännen har inte fattat något formellt beslut.
– Det här är deras trygghet. Deras lilla värld. Här har de sina rutiner. Det känns som att kommunen fattar ett beslut och flyttar pjäserna. Det handlar inte om människor för dem, säger han.
% är glada
% är likgiltiga