Från Ziar till en madrass i Staffanstorp

Stanken från soporna som ligger utspridda i vårsolen sticker i näsan. Några ungar leker mellan fallfärdiga skjul och kedjade hundar.

Här bor fyrahundra romer utan el och vatten.

I ett av skjulen har den 39-åriga sjubarnsmamman Maria Kalocajova gjort sig i ordning inför dagens arbetspass. Det kastanjefärgade håret är uppsatt i en hästsvans. Hon har på sig ett rosa linne, korta vita shorts och vita högklackade stövlar.

Alla här vet att hon är prostituerad, men ingen pratar om det, inte ens hennes mamma. Fastän de bor under samma tak.

– Hon kan fråga hur mycket jag dragit in, men inget mer. Den enda jag kan prata om detta med är min svägerska. Hon är själv prostituerad, säger Maria Kalocajova.

Hon ler generat och tar sig för pannan när hon får frågor om sitt arbete. Men blir allvarlig när hon berättar hur allt började. Hur fem av hennes barn omhändertogs för att hon inte hade någon bostad, hur den yngsta dottern togs ifrån henne direkt efter förlossningen och hur hon därefter tänkte ”äta en hel burk piller för att dö”.

I maj förra året sålde hon sin kropp för första gången.
– Jag tänkte ju bara på barnen hela tiden. Jag behövde göra något annat, tänka på något annat.

I början var hon rädd, en av flickorna blev skuren i halsen i somras, men nu känns det lättare, berättar hon.
– Det känns faktiskt bättre att vara på vägen än att sitta hemma. Där kan jag i alla fall skratta med de andra flickorna. Hemma har jag ingen tv, där blir jag så uttråkad.

Skammen

För tjugo år sedan var prostitution skambelagt bland slovakiska romer. Fattigdomen har ändrat på den saken, berättar socialarbetare för Sydsvenskan. Idag är det inte ovanligt att föräldrar skickar ut sina döttrar, de yngsta nedåt trettonårsåldern, för att suga av lastbilschaufförer vid genomfartsleden.

Vi ser dem varje dag här vid vägen i Ziar. Hårdsminkade unga flickor som söker ögonkontakt med varje bilist.

Några av dem uppbackade av en manlig släkting som står en bit bort för att se till att de inte råkar illa ut.

Det ser likadant ut i grannstaden Detva, och i många andra städer i Slovakien.

I det Sovjetkontrollerade Tjeckoslovakien var alla tvungna att arbeta. Även romerna, som därför också hade råd att hyra lägenheter. Det är en tid många romer saknar.

Kapitalismen må ha gynnat många slovaker, men romerna blev dess första offer. Det var de som först förlorade jobben när de kraftigt överdimensionerade industrierna bantades ned och effektiviserades. Med en romsk arbetslöshet på uppemot hundra procent följde slumområden och kriminalitet, prostitution och diskriminering.

En del av de prostituerade flickorna hamnar i Tyskland, Danmark eller Skåne.

Som sjuttonåriga Sára. En kort tjej med mörkt axellångt hår som flera gånger blivit konfronterad av polis nere på vägen i Ziar där de prostituerade brukar stå.

Själv ska hon senare, i förhör med svenska utredare, säga att hon bara var där för att se efter sin yngre syster, inte för att själv sälja sex. ”Som den åsna hon är” kunde hon inte svara på den lokala polisens frågor, förklarar Sára. ”Så jag har alltid stigit fram och talat för henne”.

Dagen innan Sydsvenskan kommer till Ziar omhändertas systern av sociala myndigheter. Styvpappan ska ha tvingat ut henne på gatan.

Sáras uppväxt var tuff men inte ovanligt tuff.
– Hon hade många vänner och levde ett ganska normalt liv, säger en socialarbetare i Ziar.

Ett normalt liv

”Normalt” för Sára och andra romska barn är:

Att sättas i en specialskola för förståndshandikappade, trots att man, som Sára, är normalbegåvad.

Att redan som femtonåring föda sitt andra barn.

Att se ett av sina barn omhändertas av sociala myndigheter.

Att pappa sitter i fängelse och mamma lever i ett ihopsnickrat skjul.

För två år sedan bodde Sára med sin mamma och fem syskon i hyreskaserner bit bort, liksom flertalet av de fyrahundra romer som nu bor i slummen.

En del klarade inte att betala hyran, andra struntade i den. Ytterligare några tvingades bort när staden sålde till privata fastighetsägare.

Stadens ledning hade fått nog.
– Zigenarna ... de hade lägenheter men de antingen sålde dem eller förstörde dem, säger stadens talesperson, Martin Baláz.

Kollegan Dasa Muzikova utvecklar resonemanget.
– Folk är rädda för dem eftersom de verkligen gör dåliga saker, som att förstöra träd för att kunna elda i sina hus. Och så är de våldsamma, inte alla så klart.

Martin Baláz vill förtydliga.
– Det handlar inte om rasism, inte om deras hudfärg utan om hur de beter sig.

Medlemskap i EU, Schengen, Nato och EMU. Det går framåt för Slovakerna och invånarna i Ziar.

Den populäre borgmästaren, Ivan Cernaj, har de senaste åren lyckats kamma hem över 330 miljoner kronor från EU:s strukturfonder.

Förr jobbade nästan alla inom aluminiumindustrin. Idag sysselsätter EU-projekten en stor del av invånarna. Det handlar främst om olika miljöprojekt som sopsortering och produktion av biogas men också om att fräscha upp torget utanför borgmästarens kontor.

Inte en krona ska användas för att bygga bostäder åt romerna.
– Vi har inte pengar att bygga hus åt dem. Och vi ser ingen anledning att använda våra medborgares pengar till det, säger Martin Baláz.

– De är inte vårt problem. De är ett nationellt problem. Staten får ta tag i det, säger han.

Det faktum att barn under femton år våldtas längs motorvägen, verkar inte engagera stadens ledning. Trots att Ziar utnämnts till 2010 års ”City of Prevention” i Slovakien.
– Flickorna står vid vägen och den hör inte till vår stad, säger Martin Baláz.

På Erotic ranch

Det är denna verklighet som Sára lämnar på förmiddagen den 4 april 2009. Exakt hur det går till vet bara hon och den man hon träffar på tågstationen i grannstaden Levice senare samma dag. Han kallas Martin men heter egentligen Karol Rafael och är släkt med Sára, på pappans sida.

Sára säger att hon hade bråkat med sin pojkvän och att hon skulle hälsa på sin pappa. Men pappan hade ”hamnat i buren” och hans nya fru ville inte ha med henne att göra.

Senare på kvällen hamnar hon på Casablanka. Hon beskriver stället som en bar eller nattklubb, ägd av den lokala maffian.

När Sydsvenskan hittar Casablanka blir det tydligt att det inte rör sig om någon vanlig nattklubb. ”Erotic ranch” står det på stora skyltar utmed den ödsliga landsvägen. Gården är nedsläckt och grusvägen igenbommad.

Kanske är det här handeln med Sára inleds. Vi får aldrig veta. Den svenska åklagaren har inte undersökt saken vidare.

Först säger Sára att hon bara kom hit för att festa. Sedan förklarar hon att hon var för rädd för att säga sanningen och berättar för den svenska åklagaren ”att det hela började med att hon såldes av zigenare till en bar i Levice för prostitution”.

Hon ska ha uppmanats att strippa men vägrat och istället stulit några spritflaskor och begett sig till stationen i Levice. Där träffar hon Martin.

Han hävdar i förhören att Sára var skakad och bad honom att ta henne därifrån. De checkar in på ett pensionat. Tjugo minuter senare får han ett samtal från en släkting som säger att han fått med sig en ”hora som tillhör maffian” och att de nu ville ha 5 000 euro i kompensation.

Till den svenska polisen säger Martin att han blir rädd och börjar prata med Sára om att lämna landet. Det blir bussen till Stuttgart.

Enligt Sára lovade Martin att ordna ett riktigt jobb till henne. Istället tar han henne till en bordell. Här träffar de en av männen bakom den erotiska ranchen i Levice. Han vill ha 30 000 kronor som kompensation för det som hände på Casablanka.

Sára vill inte sälja sex, de bråkar om det. Men skulden måste betalas om hon någon gång ska kunna återvända hem till sin dotter.

När hon ringer till sin mamma står Martin bredvid med tydliga instruktioner. Hon får inte gråta eller klaga.
– Hon frågade om jag ätit och så. Jag sa nä när de frågade om jag hade det bra. Martin tog luren och jag började gråta. Jag hörde att hon skällde på honom, men Martin bara lade på luren, berättar Sára senare.

Efter en dryg vecka fortsätter Martin och Sára till prostitutionsstråken i Köpenhamn. Men där blir Sára ständigt attackerad av ”afrikanska kvinnor”. De blir tvungna att tänka om.

Martin ringer en bekant i Sverige, Miroslav Horvath, alias Loncho. Han dömdes för koppleri 2006 och är en man med kontakter i rätt kretsar. Loncho känner en man i Staffanstorp där de kan bo billigt.

Den 15 april åker de tillsammans över Öresundsbron.

Gula villan i Staffanstorp

Huset ägs av Rolf Nilsson, en förtidspensionär i sextioårsåldern som de senaste fem åren varit inblandad i två av tre människohandelsdomar i Skåne.

Förra gången dömdes han för koppleri sedan han ordnat sexfester med rumänska och slovakiska kvinnor. Bland offren fanns en kvinna som blev gravid tre gånger men som efter varje abort sattes i arbete igen.

Den gången var han lite mer inblandad, medger han. Nu svär han på att han inte hade en aning om att sjuttonåringen som han lät inhysa, var där för att jobba som prostituerad.
– Den där flicksnärtan har lurat hela det svenska rättsväsendet, fnyser han.

Rolf Nilsson är bekymrad över att ha hängts ut i kvällspressen som ett av ”sexmonstren” bakom människohandeln i Sverige. Det är en bild han vill nyansera. Men för att ställa upp på en intervju vill han att Sydsvenskan ska betala en resa till prostitutionsstråken i thailändska Pattaya.

Det blir ingen resa, men Rolf Nilsson pratar på ändå under rökpauserna utanför hovrätten.

Rolf Nilsson är en kronisk sexköpare som gärna skryter om sina ”erövringar”. Om hur han haft sex med tre rumänskor under en och samma kväll och hur han efter att ha stärkt sig med en whisky klarade av en fjärde, en slovakiska.
– Människohandel är hemskt, säger han och bedyrar att han själv aldrig har köpt sex av en kvinna som inte varit där av egen fri vilja. Sånt ser man ju på humöret, menar han.

Övergreppen

Sára minns att det luktade tobak och vin på nedervåningen. Därför satt hon ofta i soffan en trappa upp medan hon väntar på att mannen där nere skulle ropa: KLIENT!

Den här dagen börjar med sovmorgon på den slitna madrassen i hörnet. På eftermiddagen blir hon skjutsad till en villa i Rosengård, där en kund ska få ha henne hela natten.

Kunden är berusad och aggressiv.
– Han började slå mig och dra mig i håret. Jag försökte göra mig fri från honom, berättar hon under utfrågningen i Malmö tingsrätt.

– Jag ringde till Martin och Loncho och sa att jag inte ville stanna, att han slog mig och ville ta mig med våld. Men de sa att jag skulle stanna, att han egentligen var trevlig.

Till slut kommer Loncho, men inte till hennes undsättning. Istället har han med sig en vän som nyss muckat från kåken. Han ska få komma emellan med ett gratisligg.

Medan kåkfararen tränger in i henne i ett av rummen, står kunden utanför och skriker, förbannad över att ha blivit avbruten i sin sadistiska sexakt. Kåkfararen fullbordar på några minuter och blir sedan utkastad. Sára får stanna kvar för att fullfölja avtalet.
– Han började slå mig riktigt ordentligt, för han var så arg för att killen hade stört honom, berättar hon.

Kunden är dock så berusad att han somnar. Sára går igenom hans byxfickor och stjäl några sedlar. Hon går ut på gatan och irrar gråtande runt. En förbigående förbarmar sig.
– Han såg att jag var ledsen, jag berättade om Staffanstorp och att jag var rädd. Han förstod och satte mig i en taxi.

Hon kunde ha sagt ”policia” men det enda hon får fram i taxin är Staffanstorp och snart ligger hon där igen på madrassen i den gula villan, med cigarettröken och stanken av utspillt vin.

Resan tar slut

Sáras allra sista kund talar lite slovakiska. För första gången kan hon förklara att hon inte vill. Mannen kör henne till polishuset i Malmö, ger henne en femhundralapp och kör iväg.

Hennes resa närmar sig sitt slut. Nu väntar otaliga polisförhör, två utdragna rättegångar och ett skyddat boende i Sverige. Familjen hemma i Ziar blir utsatt för hot och påtryckningar. Pappan misshandlas.

I hovrätten

Under förhandlingarna sitter Martin och Loncho och flinar och skakar på huvudena, när åklagaren målar upp bilden av dem som två hänsynslösa slavhandlare.

Att de hjälpte flickan att prostituera sig, erkänner i alla fall Martin utan omsvep. Men förnekar att de skulle ha tvingat henne, och vara inblandade i en kriminalitet som enligt FN är den snabbast växande inkomsten för den organiserade brottsligheten.

Hovrätten konstaterar att flickan lämnat flera olika versioner om hur hon kom till Sverige och att hennes uppgifter därför bör bedömas med försiktighet.

Hennes ålder avgjorde utfallet, för även om det inte är klarlagt att Martin lurade eller tvingade Sára, så medverkade han till att försätta en sjuttonåring i en utsatt och sårbar situation. Loncho och Martin får tre års fängelse vardera, för människohandel. Rolf Nilsson får åtta månader för koppleri.

Alla de tre traffickinghärvor som blivit rättsfall i Skåne har rört romer från Rumänien och Slovakien. Det har handlat om en småskalig, relativt osofistikerad organiserad brottslighet, med liten vinst i förhållande till det mänskliga lidande som följt.

Under ett tiotal dagar säljs Sára till olika män i Skåne. Till vännerna som mannen i villan brukar supa med. Till en våldtäktsman på permission. Tre till fem kunder om dagen. De har rest med henne genom hela Europa, bokat klienter, skjutsat henne och väntat utanför.

För vad?

Svaret kommer när åklagaren Helena Ljunggren slutpläderar i hovrätten. Summan är lågt räknad, medger hon.
– 16 000 kronor.

Sára heter egentligen något annat.