UPPÅKRA. Ett lager rödbränd lera på bara några decimeters djup förbryllade
arkeologerna. Efter mycket funderande och huvudkliande kom de fram till att
det rörde sig om ytterligare ett hus.
Alltså hade det byggts på platsen efter branden, tvärtemot vad man trott
innan.
– Det ska inte vara för lätt. Det här handlar ju om att berätta en story. Vi
gräver för att få mer kunskap, säger Karl-Magnus Lenntorp och passar på att
berätta att nya fynd visar på att järnåldersmänniskorna i Uppåkra åt
ovanligt mycket nötkött.
När världsmedia fick upp ögonen för järnålders-Musse Pigg från Uppåkra så
hamnade utgrävningsledare Karl-Magnus Lenntorp i rampljuset.
– Det kändes lite absurt när det vällde in press här, säger han.
Hans leriga jodhpurs, khakifärgade shorts och den matchande fedorahatten för
tankarna till en annan ung arkeolog i filmvärlden, Indiana Jones. Men
Karl-Magnus Lenntorp är inte på jakt efter några glimrande skatter. Han
letar efter begravda ledtrådar som kan ge en bild av det maktcentrum som
fanns i Uppåkra på järnåldern.
Han gillade den plötsliga uppmärksamheten, även om det Musse Pigg-liknande
smycket inte hör till hans favoritfynd.
– Det är ingen snäll Musse. Han har ett förvridet, hemskt leende.
Själv tror han att smycket föreställer ett lejon som symboliserat makt.
Eller förtryck. Eller bara något exotiskt.
– Det är svårt att tolka symboler eftersom det är så många människoår
emellan.
Flitens lampa lyser över de tre hukade arkeologerna vars territorium
innefattar en 200 kvadratmeter stort jordschakt mitt i veteåkern söder om
kyrkan. Deras uppdrag i sommar är att avslöja hemligheterna runt de
nedbrunna boningshuset som inte sett ljuset på 1600 år.
I nuläget känner man till att det finns ett mänskligt offer för branden.
Karl-Magnus Lenntorp och hans kollegor tror att det kan finnas fler. I
augusti väntas hela huset vara uppgrävt och då ska arkeologerna ta hjälp av
polisens likhundar för att lokalisera om det finns fler döda människor i
närheten.
Vita plastskedar är nerstuckna här och var i jorden. De markerar var
metalldetektorn har gjort utslag.
Men arkeologerna får lägga band på nyfikenheten. I en uttänkt ordning gräver
de tjugo centimeter djupt på en yta av två kvadratmeter var per dag. Trots
att fynden duggar tätt så hörs inga uppspelta hurrarop.
– Nej vi har blivit så luttrade, säger Karl-Magnus Lenntorp.
Arbetet på åkern ser idylliskt ut. Och tålamodskrävande.Med murslevar
stryker de varsamt bort millimeter för millimeter av det orörda
kulturlagret. Jord smulas mellan fingrar, skelettbitar läggs i plastlådor.
– Det finns dagar då det bara är jord, jord, jord, säger arkeologen Birgitta
Piltz Williams, som ska tillbringa sommarmånaderna i Uppåkra.
Hon sköter även den digitala dokumentationen. En viktig del av arbetet och
det enda som kommer kunna visa helheten av utgrävningarna när veteåkern
vuxit upp och tvåtusentalets landskapsbild återgått till det normala.
Fotnot. På söndag den 1 juli klockan 13 är det samling vid Uppåkra
kyrka för de som vill få en guidad visning av utgrävningarna.