Två gånger i veckan träffas kvinnorna i källaren på Klågerups gamla
brandstation. Det har de gjort i fyrtio år. Anledningen är bastubadning. Men
samtalen är minst lika viktiga som själva badandet och de pratar om allt
mellan himmel och jord.
Det doftar nybryggt kaffe i källaren. På ett bord är det uppdukat för julfika.
Pepparkakor, lussekatter och biscotti. Det står även en tänd femarmad
kandelaber på bordet.
– Det sociala är nog viktigast, säger Birgitta Gotthardsson.
Hon är föreningen Mysingens nyaste medlem och har bara varit med i sju år.
– Jag blev tipsad av en bekant. Och jag är så glad att jag
började.
Kvinnorna berättar om stela leder som mjukas upp tack vare värmen. Att
lokalerna inte har uppdaterats på många år bryr de inte sig om.
– Vi har nya bastuaggregat och hur det ser ut här där vi byter om spelar ingen
roll, säger Ulla Persson.
Bastutiderna är heliga. Damerna har sina och herrarna sina. Inte
en enda gång har de har bastat tillsammans.
– Varför skulle vi göra det, undrar Margareta Larsson.
– Nej, den tanken har aldrig funnits, säger Britta Mårtensson.
Hon berättar att männen håller ännu hårdare på bastutraditionerna. Många av
dem var med i brandkåren innan stationen i Klågerup lades ner på åttiotalet.
När snacket är igång är det svårt att flika in
frågor. De pratar om sjukdomar, rabblar matrecept och väcker liv i gamla
Klågerupsminnen.
– Tänk att det fanns post, bank, köttaffär och sybehörsbutik. Ja, och två
mataffärer när jag flyttade hit. Nu är det bara den lilla matbutiken kvar,
säger Birgitta Gotthardsson.
– Ja, och den är dyr men handlar man inte där försvinner väl den också, säger
Britta Mårtensson.
Vad männen pratar om på sina bastutider har de inte en aning om.
Britta Mårtensson tänker en stund.
– Hästatips är nog populärt. Matkassar pratar de nog inte om. Hur sa du att
det funkar med en sån där kasse?
– Jo, man får en påse hem till dörren med alla varor och recept. Sen har man
mat till hela veckan, säger Birgitta Gotthardsson.
– Får man inte välja vad man ska äta? Vem skulle vilja ha det så? undrar
Britta Mårtensson.
De går in och känner om bastun håller rätt temperatur. Sen sätter de sig till
rätta på varsin bänk.
– Vi är ju inte så många så vi kan bre ut oss, säger Ulla Persson och slänger
på en skopa vatten på aggregatet.