En trappa upp i backstagelogen äter sig kvällens stjärnor Amaranthe igenom ett
berg av ostmackor.
– Tugget i turnébussen är lika grabbigt som vanligt, fast jag är med. På gott
och ont, säger bandets sångerska Elize Ryd.
Amaranthe har nyss släppt en fullformats-cd och är nära ett riktigt
genombrott. Men serveringen backstage är opretentiös och lika för alla –
ostmackor, läsk och lördagsgodis.
Ändå känns kvällen i Svedala som en premiär för bandet. Spelningen är den
första sedan den gamla brandstationen renoverades.
– Men vi saknar den där polerade metallstången som brandsoldaterna brukar åka
ner på. Tänk att få göra entré nerför den, säger Elize Ryd och fyrar av ett
smultronrött hårdrocksleende.
Smink är åtminstone ett könsöverskridande samtalsämne i hårdrockssvängen. Och
så förklarar sig bandet vara ”eld och lågor över att få spela på en
brandstation”.
Det är Maratonrock i Rockhuset – ett namn som aldrig lyckats få fäste i det
lokala musikspråket.
Alla vet att S.M:U:R.F:s högkvarter heter ”Brandstationen”. Förkortningen
står Svedala Musikers Unga RockFörening.
– Vi satte dit sista panelbiten av renoveringen i morse, säger arrangören Måns
Rohde och pustar.
Han har en lång kväll framför sig där han ska hålla reda på fem ostyriga
rockband och varenda sladd och kabel inom syn- och räckhåll.
– Och sen ska jag upp och jobba i morgon som vanligt, säger han.
Då sover fansen sedan länge och drömmer – förhoppnings-vis – sköna
rock’n’roll-drömmar om kvällen som varit.
Ute på gården delar Lisette Sjöstedt i kort svart läderkjol och läcker
skinnpaj ut 21 entrébiljetter som hon ”styrt upp” för att locka med sig
kompisar från både Helsingborg och Trelleborg.
– Hårdrock är livet. Och det är hemskt kul för Svedala att det kommer så
mycket folk, säger hon och tar ett par högklackade danssteg i duggregnet.
Det blir snart fullsatt därinne. 150 personer är vad brandmyndigheten
tillåter – och den borde ju veta.
Bakom bardisken säljer Sophia Sandström och hennes kompisar läsk, ostbågar och
choklad och tar samtidigt chansen att både lyssna på banden och spana in
publiken.
– Jag gillar hårdrock – all the way, säger Sophia Sandström och ser rent
lycklig ut.
Och så slår Screamers trummis Henrik Petersson in ett par hårda virvelrytmer
som inledning till nästa låt. Det var han som tidigare på kvällen
gjorde ett stort nummer av att bandet bara kör egna låtar.
Men nu låter det påfallande likt inledningen på Sweets gamla ”Ballroom Blitz”. Han
flinar lite hemlighetsfullt drar snabbt in bandet i ett mer hemsnickrat
muller.
Bandets sångare Christoffer Svensson prickar hårdrockfalsetten klockrent och
publiken blir vild. Det är maratonrock till långt in på trettondagen i
Svedala. Nattdimman på vägen hem sköljer ansiktet som en kall flod i
mörkret.
Men ringningarna i öronen sitter i en bra bit väster om Skabersjö.