Storbråk spräcker partiet

Svedala. Rykten har gått en tid och missnöjet har jäst bland några av medlemmarna.

När Sverigedemokraterna i Svedala kallar till årsmöte i Folkets hus i slutet av februari slutar det med en kupp.

Tom Thörnquist och hans styrelsekamrater ser nya ansikten komma in genom dörren. Då förstår de att något är i görningen. Årsmötet delas snabbt i två läger – ett för den sittande ordföranden Thörnquist – och det andra för Sven Beckman. Stämningen är tryckt.

Sven Beckman är segerviss, så säker att han till och med har tagit med en egen ordförandeklubba.

Hittills har han varit lite av en doldis i partiet. Uppdraget så här långt har sträckt sig till valberedningen, och nu har han nominerat sig själv till ordförandeposten.

Förutom klubban har han också med sig några färska medlemmar som lovat att rösta på honom. En stund senare har rösterna 9–6 gett Beckman ordförandeposten och den tidigare ordföranden Tom Thörnquist, kassören Per Uvgård och vice ordföranden Ingrid Pedersen är reducerade till vanliga medlemmar utan styrelseuppdrag. Platserna i fullmäktige kan dock ingen ta i från dem.

Tom Thörnquist kallar det hela för en kupp – men har inga problem med det, säger han i efterhand.

– Det ska bli intressant att se hur det går. Det är faktiskt rätt jobbigt att vara politiker – att dela ut broschyrer och få taskiga kommentarer.

Hur blev det så här?

– Personkemi. Vi bryr oss om helt olika saker. Jag vet inte var Beckman står i sakfrågor. Han bryr sig mest om egendomliga, löjliga grejor.

Den avgående styrelsen för som hämnd över partikassan på 120 000 kronor till partihögkvarteret i Stockholm.

– Ja, eftersom vi inte visste vad som skulle hända nu valde vi att besluta att skicka pengarna dit.

De 120 000 kronorna är partiets budget för 2009–2010.

– De ska räcka till marknadsföring inför EU-valet och valet 2010. Nu blir det upp till partiet centralt att skicka tillbaka kassan om de känner förtroende för nya styrelsen.

Hur reagerade Sven Beckman?

– Ja ... nej ... Han vill väl gärna sitta och dricka kaffe och äta kakor på mötena och ta ut arvode och så.

Sverigedemokraterna kom in med två mandat i Svedalas fullmäktige 2002. Valet därpå slogs rekord. Partiet fick överraskande sex mandat och blev tredje största parti och därmed vågmästare. Ingen hade räknat med framgången, det fanns bara personer till fem stolar. En fick stå tom.

Kommunalrådet Gunilla Nordgren (M) har försökt se ett mönster i hur de röstar, men kan inte hitta något.

– SD lägger röster åt alla håll, efter vad de tycker bäst om. Det är fullständigt ostrukturerat. Rösten går till det som gör minst ont för stunden.

Efter valet tog den borgerliga alliansen makten i Svedala. Majoriteten är knapp, om Sverigedemokraterna röstar med Socialdemokraterna, får de övertaget. Men det är inget som hittills oroat Gunilla Nordgren.

Det återkommande mantrat hos Sverigedemokraterna säger hon, är ältandet om flyktingpolitiken.

– Så fort de får en chans att ta upp det, oavsett ämne, så gör de det. Man ser problem som inte finns.

Sverigedemokraterna har två platser i kommunstyrelsen och än fler i utskotten.

– Det finns ingen annan kommun där de är så väl representerade som här, säger Gunilla Nordgren.

Fem veckor efter det turbulenta årsmötet, kallas distriktsordföranden Jens Leandersson till ett nytt möte i Folkets hus. För att reda ut konflikter.

Ingen säger det rakt ut – men irritationen är stor över den försvunna partikassan.

På ena sidan i rummet sitter den avsatta styrelseledamoten Ingrid Pedersen. Hon var en av dem som skickade partipengarna till Stockholm. Men platsen i kommunfullmäktige har hon kvar. Sprickan i partiet är påtaglig.

Jens Leandersson vill hellre prata om strategier inför EU-valet med Sydsvenskans reporter. Han varken kan eller vill svara på frågorna om splittringen i lilla Svedala.

Nye vice ordföranden Gert Thulin tar ordet.

– Den förra styrelsen fattade beslut utan att höra med oss andra. Nu ska vi bli bättre på presentationsteknik. Lära oss hur man lägger in motioner och skriver tal. Och skaffa fler medlemmar. Vi har förresten redan blivit fler.

Den nya styrelsen har nio namn – samtliga män.

Hur blev det så?

– Tjejer är lite mer återhållsamma. Vi vet en som jobbar inom sjukvården som är mycket trevlig. Men hon vill inte sitta ensam kvinna i styrelsen, säger Gert Thulin.

Detta är ett generellt problem i alla partier, bryter Jens Leandersson in.

– Jag satt i styrelsen men hamnade långt ned i valberedningens förslag. Jag blev inte ens tillfrågad om en plats, säger Ingrid Pedersen.

– Det är inte sant, Ingrid, du ljuger! ropar Sven Beckman.

Jens Leandersson får ett plågat uttryck i ansiktet.

Är det ett bekymmer att ni inte är överens?

– Nej, det ska nog gå bra.

Han får medhåll av en nickande Jens Leandersson.

Vilka frågor ska ni driva framöver?

– Fler mötesplatser för äldre och unga. Och så behövs en offentlig toalett i centrum, säger Gert Thulin.

Ingrid Pedersen har ägnat många timmar åt att fundera på vad som egentligen hände på årsmötet.

– Hur som helst, jag är vald av medborgarna. Det är inte den nya styrelsen, de tror för övrigt att de kan kasta ut oss ur fullmäktige. De andra partierna skrattar åt oss, det här gagnar oss verkligen inte.

Hon blir tyst en stund. Sedan kommer det rappt:

– Jag vet inte hur det ska gå i de kommande valen. De pratar om att utbilda sig, lära sig tala. Som en vän till mig brukar säga: Man kan skicka en sugga till Paris och det är ändå en sugga när den kommer tillbaka. Jag vill inte rösta på någon av de nya. De har inte mitt förtroende.