MALMÖ-KÖPENHAMN. Alla nedfällbara sitsar är upptagna av resenärer som
pillrar på sina biljetter. Några får stå.
I den tysta avdelningen och alla andra avdelningar är det tyst. En kvinna
häller upp kaffe i ståltermosens lock utan att ta blicken från tidningen i
knäet. Män och kvinnor i randiga skjortor knappar på bärbara datorer.
Först när tåget fylls på med ytterligare pendlare och resenärer vid
Svågertorp stiger temperaturen, samtidigt som stämningen dyker.
– Det här är den värsta avgången, säger tågvärden Fredrik, som inte vågar
säga sitt efternamn därför att han är rädd för trakasserier.
– Vi har 700 personer ombord på två vagnar. Det är trångt, men de flesta
brukar vara nöjda, fortsätter han och ler.
– Man köper en sittplats, ingen tjänst! ropar en man som står med mössan på
i gången.
– På tunnelbanan i Stockholm får man också stå, ropar någon annan.
– Men det här är mellan två länder, suckar någon.
– Vad har det med saken att göra? fräser någon.
– De flesta är som sagt nöjda, säger tågvärden Fredrik, och ler bredare.
Han är också säkerhetsansvarig ombord. Vad innebär trängseln för säkerheten?
– Det vet jag inte.
Vad innebär ditt uppdrag som säkerhetsansvarig?
– Att se till att resenärerna har det så bra som möjligt. Och att rädda folk
om något händer. Jag kan också stoppa tåget av säkerhetsskäl – men då
skjuter jag bara problemen till nästa tåg, och tåget efter det.
Mannen i gången med mössan, det är Mats Nilhäll, han som alltid går på i
Svågertorp. Han håller fram sitt månadskort:
– Ett-tusen-sex-hundra-sextio-spänn, säger han, med betoning på varje
stavelse.
– Och till råga på allt ska de höja! Det blir inte fler platser för att de
höjer priset. Jag har aldrig fått sitta, men betalar lika mycket som de som
sitter. Dessutom är tågen ofta försenade. Jag fattar inte hur de har mage
att höja priset när de inte ger vad de lovar!
– Ursäkta, stånkar en dam med halva överkroppen i hålrummet mellan två
sätesryggar.
– Jag ska bara ta ut en väska. Det finns inte tillräckligt med plats för
väskorna heller, det är alltid problem, säger hon med hög röst och en sträng
blick mot tågvärden, vars leende blir allt stelare, medan hon släpar den
enorma väskan mot utgången.
Alla säger samma sak: de som går på morgontågen vid Malmö Syd/Svågertorp får
alltid stå. Ibland finns det inte sittplats ens åt alla som stiger på i
Malmö.
På tillbakavägen händer det att de som vill gå på i Ørestad missar tåget
därför att de helt enkelt inte får plats, berättar Kristina Rosenström, som
står i gången som vanligt, eftersom hon går på i Svågertorp.
– Men det är värst på hemvägen från Kastrup. De som inte åker så ofta är
inte vana, så de blir ännu mer sura när de inte får sitta.