Rädda tjejer bryter tystnaden

TRELLEBORG. Sedan tre år tillbaka är Emmely Olander ordförande för Scenfolket. Nästan ett heltidsjobb intygar hon. Därför är det bara att hoppas på att Josef snart låter nappen vara kvar i munnen och somnar. Emmely ska nämligen sköta ljus och ljud när teaterungdomarna genrepar för pjäsen Space. Det är en pjäs som Monica Alfredsson, Scenfolkets ordförande i 25 år, skrivit manus till.

– Antingen beställer man manus från Amatörteatrarnas riksförbund. Eller vill man slippa rättigheter så skriver man något nytt eller letar fram något som vi redan skrivit, säger Emmely Olander.

Hon är tydlig med att Monica Alfredssons anda ska fortsätta finnas kvar hos Scenfolket trots att hon inte är drivande längre.

– Det är viktigt med gemenskapen. Och glädjen med teatern måste finnas framförallt hos barnen. Det är en speciell sammanhållning här och det är barnen vi lägger ner mest tid på.

Därmed inte sagt att allt ska rulla på som det alltid gjort. Emmely Olander har försökt sätta sin prägel på uppsättningarna. Hittills har det arbetet gått sådär tycker hon. Försöken med svarta komedier har inte tilltalat publiken.

– Det har inte riktigt gått hem de gångerna vi försökt oss på något riktigt svårtolkat för att fånga publiken. Jag vet inte riktigt vad trelleborgarna vill se, säger Emmely Olander.

För det är inte revystuket hon och den andra teaterledaren Jenny Hansson vill köra.

– Både jag och Jenny är ute efter den genuina teaterupplevelsen. Inte att man bara ska komma in och skratta för att den karaktären sa något roligt.

Men den kommande uppsättningen av ”Vi gör det på Elefanten” som har premiär i mars nästa år har hon fått jämka med sig själv och plocka in roliga karaktärer som trelleborgarna lär känna igen. För rollsättningen höll föreningen en audition för första gången.

– Det var god respons. Inte lika många kom som hade hört av sig, men tillräckligt många för att vi skulle fylla alla roller vi behövde.

Att mixa professionella skådespelare och amatörer hade varit roligt tycker Emmely Olander. Att leda en helt professionell ensemble vill hon inte.

– Nej. Jag tror att det är mer glädje i detta. Jag tycker också att det är kul att se utvecklingen från 0 till 100. Det är nog det där att se den rädda lilla tjejen som darrar på rösten och efter två, tre år basunerar hon ut replikerna och har ett så underbart kropps- och scenspråk så man baxnar.

För det är mest tjejer som står på scenen.

– Vi har fått fler, det är fyra nya nu i år. Det verkar som att killarna inte är intresserade förrän de blir lite äldre.

Säg att du får välja att sätta upp någonting, vad som helst. Du har alla möjligheter.

– Du det har jag aldrig… jo det har jag funderat på. Jag skulle vilja sätta upp Cats. För att den är rolig, det finns utrymme till allt – dans, sång och roliga karaktärer och den är spännande. Eller skriva något helt själv. Jag ska göra det! När jag får tid till det.

Men för stunden gäller ungdomsgruppens pjäs. Ljuset är inte rätt inställt så för Emmely och Jenny blir det till att klättra upp bland ljusramperna. Så snart Josef somnat.