– Han cyklade mycket när han var liten, men sedan fick han så mycket epilepsi-anfall på dagarna så det gick inte, berättar Linda Hansen.
Stefan Karlsson är 26 år. Han bor hos sina föräldrar. Han har inget jobb.
– Vad ska vi göra sen? undrar Stefan Karlsson, som alltid är lite steget före.
Han är annorlunda än andra i sin ålder. Han har autism, utvecklingsstörning och kan drabbas av epilepsi.
– Någon gång får han ett mikroanfall och då får vi kalla på honom. Men det var bara någon månad sedan han fick ett ep-anfall när vi badade med honom, säger Linda Hansen.
– Ska vi gå till gungorna? undrar Stefan Karlsson.
Linda Hansen och Irene Lundkvist är hans assistenter. De är med honom varje vardag mellan 7 och 16.
– Vi ska inte gå till brandbilen, säger Stefan Karlsson.
Han älskar brandbilar, ambulanser och andra utryckningsfordon.
– Inte i dag, säger Irene Lundkvist.
– Ljuddämparen sitter under brandbilen, säger Stefan Karlsson då.
Irene Lundkvist berättar att han ofta fastnar i saker. Han repeterar en fras och är svår att få kontakt med. Hon har känt honom länge. Hon jobbade på kommunens boende i fem år under tiden som Stefan Karlsson bodde där. Nu jobbar hon som assistent till honom via företaget Ekens assistans AB.
– På boendet fick vi säga till och säga till. Man fick gå in och bryta tidigt. Men vem mår bra av det? Han är glad i sin värld. Varför ska jag tvinga honom att sätta sig på gungan nu? säger Irene Lundkvist.
Under tiden vi pratar går Stefan Karlsson fram och tillbaka på lekplatsen och säger: ”Ljuddämparen sitter under brandbilen” om och om igen. Ibland högt, ibland lågt. När han blir tyst en stund, säger Irene Lundkvist.
– Stefan, ska vi gunga nu?
– Ja, säger han. Det är ljuddämparen som är under brandbilen, säger han sen.
Han går fram till gungan, sätter sig och säger på nytt sitt om ljuddämparen och brandbilen.
– Ska vi gunga i kapp, undrar Irene Lundkvist?
– Ja, säger Stefan Karlsson.
– Håll i dig då!
– Ljuddämparen sitter fast under brandbilen, säger Stefan Karlsson igen, men han ler och efter ett tag säger han skrattande:
– Ljuddämparen måste man byta för den har gått sönder. Ja, det är ljuddämparen som är under brandbilen!
– Håll i dig Stefan, säger Linda Lundkvist när han släpper händerna.
Han har lämnat brandbilen och hela han gungar nu.
– Hålla i mig. Vad ska vi göra nu?
– Vill du gå en runda? undrar Irene Lundkvist.
– Ja. Nej. Gunga lite till, säger han.
Han gungar och är tyst. Sedan ler han och skrattar.
– Du är en stjärna, det är du, säger Irene Lundkvist.
– Det är du, säger Stefan Karlsson med eftertryck.
Efter ett tag går han av gungan och ser till att alla gungorna är stilla.
– Ofta vill de med autism veta vad som ska hända och vad man ska göra. Vi har hört olika teorier om vad som är bra. Om han har ett schema kan det bli stressigt har vi märkt. När han har ätit klart går han bara, för då är han redan inne i nästa grej. Vi tycker det är bättre att säga: Nu äter vi. Sedan pratar vi om vad vi ska göra, säger Irene Lundkvist.
Just nu ska de tre gå till Irene Lundkvists hus. Men mitt i alltihop gör Irene något oväntat. Hon kliver ut i gröngräset och plockar blommor.
– Vad gör Irene? säger Stefan Karlsson.
– Jag ska plocka blommor till dig ju, säger hon och sjunger: Köp en tulpan annars får du en snyting.
– Vad ska JAG med blommorna, säger Stefan Karlsson.
– Ställa i fönstret bredvid de andra blommorna vi plockade, tycker Irene Lundkvist.
Han skrattar och säger glatt:
– Brandbilen har en ljuddämpare.
– Vem ska ha blommorna? frågar Irene Lundkvist.
– Mamma, säger Stefan och sedan igen: Brandbilen har en ljuddämpare.
– Vad hade hänt annars om den inte haft ljuddämpare? undrar Irene Lundkvist.
– Brandbilen låter illa. Mamma ska få blommorna, säger Stefan.