Tofsviporna hör till de tidigaste vårfåglarna. Till Skåne kommer de ibland
redan i februari, och det händer att de först anlända fåglarna svälter ihjäl
om snö och kyla hindrar dem att finna mat.
Tofsvipan är cirka 30 centimeter lång, har mörk översida och vit undersida
med svart bröst. Den smala, svarta nacktofsen bidrar till att fågeln är lätt
att känna igen. Vingarna är breda och rundade, ljusa på undersidan och mörka
på ovansidan. Flykten är lite flaxig, nästan lite vinglig.
Vipan är en vadarfågel som hör hemma i våtmarker och på myrar, men den är
också vanlig på åkrar och betesmark. Den äter insekter, maskar, snäckor och
musslor. Lätet är gällt, lite klagande och ängsligt, och det kan höras också
nattetid.
Boet ligger på marken, och fyra päronformade, grågula, fläckiga ägg läggs i
april–maj.
Tofsvipan har minskat kraftigt i antal. På 1970-talet fanns cirka 120 000
par, på 1990-talet bara cirka 50 000 par. Samma kraftiga minskning har
observerats i Danmark och Finland.
Ser man en liten, rund fågel
med rostrött bröst, rätt stora, blanka runda ögon, liten näbb och ganska
höga ben, som nyfiket och lite småkaxigt sitter och studerar vad man har för
sig, så ser man rödhaken. Den är en cirka 14 centimeter lång insektsätare.
Vissa exemplar kan stanna kvar i Sverige om vintern är mild, men vanligen
flyttar de till västra och södra Europa och kommer tillbaka hit i slutet av
mars eller början av april.
>>
LYSSNA: Så låter en tofsvipa
Rödhaken bygger oftast sitt bo på marken i skydd av en buske, en rotvälta, en
överhängande tuva, men rödhakebon har också hittats i rockfickor, bilar,
järnvägsvagnar och gamla skrotsängar.
Det är också på marken bland barr och löv som den studsar fram och söker sin
föda.
När honan ruvar ligger hon så att hennes röda bröst inte ska synas. Också
annars, om det är en rovfågel i närheten, försöker rödhakarna dölja sina
klart färgade bröst för att inte väcka uppmärksamhet. Annars fungerar det
röda bröstet som en stoppsignal för andra fåglar: Det här är mitt revir, kom
inte närmare!
Rödhaken är en av Sveriges vanligaste fåglar. Man räknar med att det finns
mellan tre och sex miljoner par.
>>
LYSSNA: Så låter en Rödhake
När man ser staren sittande rakryggad på en gren, en elledning eller en
taknock ser den alldeles svart ut.
Men vid närmare betraktande ser man att ljuset får fjäderdräkten att skimra
i grönt, blått och purpur, med mängder av små ljusa prickar. Staren
förväxlas ofta med koltrasten, men koltrasten är verkligen kolsvart.
Staren är 20–22 cm lång och har kort stjärt.
På marken springer eller går den, till skillnad från koltrasten som oftast
hoppar fram jämfota.
Staren äter insekter, frukter, frön, maskar med mera. Ibland kan man se den
sitta på ryggen av hästar, kor och får, där den söker insekter i pälsarna.
Sången är mycket varierad med knäppningar och visslingar, och staren är
mycket skicklig på att härma andra fåglar.
Staren har minskat i antal, kanske beroende på igenväxning i
jordbrukslandskapet, kanske också för att den under flyttningen jagas i en
del västeuropeiska länder som ser staren som skadegörare i frukt- och
vinodlingar.
Staren brukar komma till Skåne i början eller mitten av mars. Den bor i hål
och gillar fågelholkar. Staren lägger vanligen fem ljusblå ägg i slutet av
april eller början av maj.
>>
LYSSNA: Så låter en Stare
Under våren och sommaren känns skrattmåsen lätt igen på sitt mörkbruna huvud.
På vintern är huvudet helt vitt med bara en mörk fläck intill ögat.
Skrattmåsen flyttar ner mot Medelhavet, men vissa fåglar övervintrar här.
Skrattmåsar som flyttar har redan fått sitt mörka huvud när de återkommer
till Sverige i mars–april, medan många av de måsar som stannat kvar då
fortfarande har kvar sitt vita huvud.
Den nätta skrattmåsen är cirka 40 centimeter lång. Det är ofta den vi ser
jaga tappade korvbröd, pommes frites och annat matavfall kring kiosker och
serveringar. Gräsytor, stränder och ibland soptippar är andra matplatser för
skrattmåsen, men man ser den också ofta i stora flockar efter plöjande
traktorer då den letar mask, och den jagar till exempel flygmyror,
skalbaggar och andra insekter i luften. Ett enklare sätt att skaffa mat är
att stjäla den. När tofsvipor sprider sig över ett fält för att söka mat kan
man ibland se hur de punktmarkeras av måsarna, som sedan helt fräckt knycker
maten ur näbben på viporna.
Skrattmåsen har av okänd anledning minskat i antal. Kanske beror det på ett
ökande antal minkar. På 1970-talet fanns nästan 300 000 häckande
skrattmåspar i Sverige, i dag räknar man med att det finns ungefär en
tredjedel så många.
>>
LYSSNA: Så låter en skrattmås
Koltrasten är lite större än staren, 24–25 cm lång. Hanen är riktigt kolsvart
med gul näbb, honan är brunaktig med gulbrun näbb. På våren ser man ofta den
svarta koltrasthannen högt uppflugen, gärna på till exempel en tv-antenn,
sjungande långa, mjuka slingor, särskilt i gryningen eller skymningen.
Koltrasten hoppar fram över gräsmattorna, vippar med den långa stjärten,
stannar med huvudet på sned och lyssnar efter mask. Hör man något prassla
runt under buskar är det ofta en koltrast som sprätter efter insekter bland
fjolårslöven. Den äter också maskar, småkryp, frön och frukter. Blir den
skrämd flaxar den iväg med ett hårt, skärrande varningsläte som kan få den
lugnaste vandrare att hoppa högt.
Många koltrastar övervintrar, flyttfåglarna beger sig till västra Europa och
kommer tillbaka till Skåne i mars.
Koltrasten finns i både städer och skogsbygd och bygger sitt bo i träd,
buskar, intill husväggar och i olika skrymslen. Koltrasten kan få flera
kullar ungar. De första fyra–fem grågröna, brunfläckiga äggen läggs i
april–maj.
>>
LYSSNA: Så låter en koltrast
Sädesärlan är en mycket punktlig fågel. Den återkommer ofta samma datum år
efter år från vintervistet i Sydeuropa, främre Asien eller nordöstra Afrika.
Till Skåne kommer den i början av april.
Den återkommer också gärna till samma bo år efter år. Boet byggs ofta under
takpannor eller i vedstaplar, men kan också läggas i brevlådor, bilar och på
andra udda ställen. Ett par har till och med en gång lagt sitt bo på en
atlantångare och fött upp sina ungar under en resa tur och retur
Sverige–USA. Läggs boet under en takpanna landar fågeln gärna i andra änden
av taket, promenerar längs takåsen och slinker kvickt in i boet om inga
faror syns till.
Sädesärlan är 17–18 centimeter lång och lätt att känna igen på sitt
svartvita huvud, grå rygg och långa, vippande stjärt. Den är en mycket
skicklig insektsjägare som ofta från helt stillastående gör mycket snabba,
plötsliga utfall för att fånga ett flygfä.
Sädesärlan flyger i långa bågar. Då hörs ofta också ett kort, kvittrande
läte, ungefär ”privitt – privitt”.
Det finns mycket folktro kring sädesärlan. Den svarta haklappen ansågs till
exempel förebåda sorg, och därför var det bäst att se årets första ärla
bakifrån.
>>
LYSSNA: Så låter en sädesärla
Det finns betydligt fler bofinkar än människor i Sverige, uppskattningsvis
omkring tio miljoner par. Det gör bofinken till en av Sveriges allra
vanligaste fåglar och man finner den både i städernas parker och trädgårdar
och i skogarna. Ornitologer har räknat ut att det i en lövskog häckar
omkring hundra par per kvadratkilometer, och i blandskogar kan de bo så tätt
att man kliver in i ett nytt bofinksrevir var femtonde meter.
Bofinken är cirka 15 centimeter lång. Hanen är rödbrun med blågrå hjässa och
nacke, honan är mer diskret grönbrun. Båda har två tydliga vita band på
vingen. Bofinken har en kraftig näbb som gör att den klarar att skala frön,
men den äter också insekter.
Sången är genomträngande, kraftfull och snärtig i en fallande skala som
avslutas med en knorrig drill, ungefär samma kvillrande vårglada ramsa om
och om igen, och bofinken är en flitig sångare. Alla som vistats en vårdag i
en skog eller en park har hört bofinken sjunga.
Milda, frörika vintrar som den gångna övervintrar många bofinkar i Sverige.
Annars flyttar de till västra och ibland södra Europa. Hanarna brukar komma
till Skåne i mitten av mars, honorna kommer någon vecka senare.
>>
LYSSNA: Så låter en bofink
Det är sången man lägger märke till, långa drillande sekvenser från en liten
fågel som fladdrar stillastående högt, högt i skyn, ofta osynlig för det
mänskliga ögat.
Får man syn på den på marken överraskas många av storleken. Lärkan är cirka
18 centimeter lång. Men den är inte lätt att få syn på, perfekt
markkamouflerat beigebrun eller gråbrun. Ibland reser den en liten tofs på
hjässan.
Sånglärkan övervintrar i västra och södra Europa eller i Nordafrika. Den
kommer ofta till Skåne redan i februari, men det händer att den tvingas
söderut igen om vintern slår till. Sånglärkan sång ljuder flera minuter
medan den fladdrar stillastående högt i skyn. När sången lider mot sitt slut
sjunker lärkan fortfarande sjungande mot marken, ända till den allra sista
biten då den tystnar. Sånglärkan håller till i öppna landskap där den lägger
sitt bo på marken. Den lägger tre till sex grågröna, brunfläckiga ägg, och
brukar få två kullar, en i april–maj och en i juni. Förändringen av
jordbruket gör att antalet sånglärkor har minskat. På 1990-talet räknade man
med att det fanns omkring en miljon par, en kraftig minskning jämfört med
1970-talet då man tror att det fanns dubbelt så många.
>
>
LYSSNA: Så låter en sånglärka
Strandskatan kan knappast förväxlas med någon annan fågel. Den är cirka 44
centimeter lång, svart och vit, med röda ben, lång röd näbb och röda ögon.
Det är en vadare, men den finns också på åker- och gräsmark i kustområdena
och kring större insjöar. Den är numera också ganska vanlig i stadsmiljöer,
till exempel hamn- och industriområden.
Strandskatan äter mask och insekter, men också musslor, kräftdjur och
blötdjur. Näbben är formad så att fågeln, när den överrumplat en halvöppen
mussla, lätt kan bända upp skalhalvorna och äta upp innehållet.
Det latinska namnet på strandskata, Haematopus ostralegus, betyder
”blodfotad ostronplockare”.
Strandskatan flyttar inte så långt. Vintertid finns den längs Nordsjökusten,
vid franska Atlantkusten och på de brittiska öarna. Till Skåne brukar den
komma i mars.
I boet, som är en enkel fördjupning i marken, läggs oftast tre sandfärgade,
fläckiga eller strimmiga ägg, ungefär lika stora som hönsägg.
Strandskatorna kan bli uppemot 30 år. Paren håller ihop hela livet. I
Sverige finns omkring 15 000 par.
>>
LYSSNA: Så låter en strandskata
Många sångsvanar är bara på resa genom Skåne och Sydsverige i mars – april, på
väg mot häckningsplatser framför allt i Norrlands inland, men det finns
också numera många par som häckar i södra Sverige. Vintertid finner man
sångsvanarna till exempel längs Öresundskusten, i norska fjordar eller i
länderna vid Nordsjön.
Det är en mycket stor fågel, omkring 1,5 meter lång med en vingbredd på över
två meter. Sångsvanen är helt vit och har en klart gul näbb med svart spets.
Den är lätt att skilja från knölsvanen, som har orange näbb med en tydlig
svart knöl vid näbbens bas.
När knölsvanen flyger hör man ett starkt brus från vingarna men fågeln är i
övrigt oftast tyst.
Sångsvanarnas vingar hörs nästan inte alls; däremot hör man ofta deras
kraftiga trumpetande läten under flykten.
Under 1800-talet jagades sångsvanen så kraftigt att det på 1950-talet bara
fanns 20 par kvar i nordligaste Lappland. I dag räknar man med att det finns
omkring 4 000 häckande par.
>>
LYSSNA: Så låter en sångsvan