Vårtecken som redan har landat - Sydsvenskan
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Vårtecken som redan har landat

Vårtecken som redan har landat

Omkretsen. De första är redan här. Lär dig känna igen dem innan du går ut.

Tofsviporna hör till de tidigaste vårfåglarna. Till Skåne kommer de ibland redan i februari, och det händer att de först anlända fåglarna svälter ihjäl om snö och kyla hindrar dem att finna mat.

Tofsvipan är cirka 30 centimeter lång, har mörk översida och vit undersida med svart bröst. Den smala, svarta nacktofsen bidrar till att fågeln är lätt att känna igen. Vingarna är breda och rundade, ljusa på undersidan och mörka på ovansidan. Flykten är lite flaxig, nästan lite vinglig.

Vipan är en vadarfågel som hör hemma i våtmarker och på myrar, men den är också vanlig på åkrar och betesmark. Den äter insekter, maskar, snäckor och musslor. Lätet är gällt, lite klagande och ängsligt, och det kan höras också nattetid.

Boet ligger på marken, och fyra päronformade, grågula, fläckiga ägg läggs i april–maj.

Tofsvipan har minskat kraftigt i antal. På 1970-talet fanns cirka 120 000 par, på 1990-talet bara cirka 50 000 par. Samma kraftiga minskning har observerats i Danmark och Finland.

Ser man en liten, rund fågel med rostrött bröst, rätt stora, blanka runda ögon, liten näbb och ganska höga ben, som nyfiket och lite småkaxigt sitter och studerar vad man har för sig, så ser man rödhaken. Den är en cirka 14 centimeter lång insektsätare. Vissa exemplar kan stanna kvar i Sverige om vintern är mild, men vanligen flyttar de till västra och södra Europa och kommer tillbaka hit i slutet av mars eller början av april.
>> LYSSNA: Så låter en tofsvipa


Rödhaken bygger oftast sitt bo på marken i skydd av en buske, en rotvälta, en överhängande tuva, men rödhakebon har också hittats i rockfickor, bilar, järnvägsvagnar och gamla skrotsängar.

Det är också på marken bland barr och löv som den studsar fram och söker sin föda.

När honan ruvar ligger hon så att hennes röda bröst inte ska synas. Också annars, om det är en rovfågel i närheten, försöker rödhakarna dölja sina klart färgade bröst för att inte väcka uppmärksamhet. Annars fungerar det röda bröstet som en stoppsignal för andra fåglar: Det här är mitt revir, kom inte närmare!

Rödhaken är en av Sveriges vanligaste fåglar. Man räknar med att det finns mellan tre och sex miljoner par.
>> LYSSNA: Så låter en Rödhake
När man ser staren sittande rakryggad på en gren, en elledning eller en taknock ser den alldeles svart ut.

Men vid närmare betraktande ser man att ljuset får fjäderdräkten att skimra i grönt, blått och purpur, med mängder av små ljusa prickar. Staren förväxlas ofta med koltrasten, men koltrasten är verkligen kolsvart.

Staren är 20–22 cm lång och har kort stjärt.

På marken springer eller går den, till skillnad från koltrasten som oftast hoppar fram jämfota.

Staren äter insekter, frukter, frön, maskar med mera. Ibland kan man se den sitta på ryggen av hästar, kor och får, där den söker insekter i pälsarna.

Sången är mycket varierad med knäppningar och visslingar, och staren är mycket skicklig på att härma andra fåglar.

Staren har minskat i antal, kanske beroende på igenväxning i jordbrukslandskapet, kanske också för att den under flyttningen jagas i en del västeuropeiska länder som ser staren som skadegörare i frukt- och vinodlingar.

Staren brukar komma till Skåne i början eller mitten av mars. Den bor i hål och gillar fågelholkar. Staren lägger vanligen fem ljusblå ägg i slutet av april eller början av maj.
>> LYSSNA: Så låter en Stare
Under våren och sommaren känns skrattmåsen lätt igen på sitt mörkbruna huvud. På vintern är huvudet helt vitt med bara en mörk fläck intill ögat. Skrattmåsen flyttar ner mot Medelhavet, men vissa fåglar övervintrar här. Skrattmåsar som flyttar har redan fått sitt mörka huvud när de återkommer till Sverige i mars–april, medan många av de måsar som stannat kvar då fortfarande har kvar sitt vita huvud.

Den nätta skrattmåsen är cirka 40 centimeter lång. Det är ofta den vi ser jaga tappade korvbröd, pommes frites och annat matavfall kring kiosker och serveringar. Gräsytor, stränder och ibland soptippar är andra matplatser för skrattmåsen, men man ser den också ofta i stora flockar efter plöjande traktorer då den letar mask, och den jagar till exempel flygmyror, skalbaggar och andra insekter i luften. Ett enklare sätt att skaffa mat är att stjäla den. När tofsvipor sprider sig över ett fält för att söka mat kan man ibland se hur de punktmarkeras av måsarna, som sedan helt fräckt knycker maten ur näbben på viporna.

Skrattmåsen har av okänd anledning minskat i antal. Kanske beror det på ett ökande antal minkar. På 1970-talet fanns nästan 300 000 häckande skrattmåspar i Sverige, i dag räknar man med att det finns ungefär en tredjedel så många.
>> LYSSNA: Så låter en skrattmås
Koltrasten är lite större än staren, 24–25 cm lång. Hanen är riktigt kolsvart med gul näbb, honan är brunaktig med gulbrun näbb. På våren ser man ofta den svarta koltrasthannen högt uppflugen, gärna på till exempel en tv-antenn, sjungande långa, mjuka slingor, särskilt i gryningen eller skymningen.

Koltrasten hoppar fram över gräsmattorna, vippar med den långa stjärten, stannar med huvudet på sned och lyssnar efter mask. Hör man något prassla runt under buskar är det ofta en koltrast som sprätter efter insekter bland fjolårslöven. Den äter också maskar, småkryp, frön och frukter. Blir den skrämd flaxar den iväg med ett hårt, skärrande varningsläte som kan få den lugnaste vandrare att hoppa högt.

Många koltrastar övervintrar, flyttfåglarna beger sig till västra Europa och kommer tillbaka till Skåne i mars.

Koltrasten finns i både städer och skogsbygd och bygger sitt bo i träd, buskar, intill husväggar och i olika skrymslen. Koltrasten kan få flera kullar ungar. De första fyra–fem grågröna, brunfläckiga äggen läggs i april–maj.
>> LYSSNA: Så låter en koltrast
Sädesärlan är en mycket punktlig fågel. Den återkommer ofta samma datum år efter år från vintervistet i Sydeuropa, främre Asien eller nordöstra Afrika. Till Skåne kommer den i början av april.

Den återkommer också gärna till samma bo år efter år. Boet byggs ofta under takpannor eller i vedstaplar, men kan också läggas i brevlådor, bilar och på andra udda ställen. Ett par har till och med en gång lagt sitt bo på en atlantångare och fött upp sina ungar under en resa tur och retur Sverige–USA. Läggs boet under en takpanna landar fågeln gärna i andra änden av taket, promenerar längs takåsen och slinker kvickt in i boet om inga faror syns till.

Sädesärlan är 17–18 centimeter lång och lätt att känna igen på sitt svartvita huvud, grå rygg och långa, vippande stjärt. Den är en mycket skicklig insektsjägare som ofta från helt stillastående gör mycket snabba, plötsliga utfall för att fånga ett flygfä.

Sädesärlan flyger i långa bågar. Då hörs ofta också ett kort, kvittrande läte, ungefär ”privitt – privitt”.

Det finns mycket folktro kring sädesärlan. Den svarta haklappen ansågs till exempel förebåda sorg, och därför var det bäst att se årets första ärla bakifrån.
>> LYSSNA: Så låter en sädesärla
Det finns betydligt fler bofinkar än människor i Sverige, uppskattningsvis omkring tio miljoner par. Det gör bofinken till en av Sveriges allra vanligaste fåglar och man finner den både i städernas parker och trädgårdar och i skogarna. Ornitologer har räknat ut att det i en lövskog häckar omkring hundra par per kvadratkilometer, och i blandskogar kan de bo så tätt att man kliver in i ett nytt bofinksrevir var femtonde meter.

Bofinken är cirka 15 centimeter lång. Hanen är rödbrun med blågrå hjässa och nacke, honan är mer diskret grönbrun. Båda har två tydliga vita band på vingen. Bofinken har en kraftig näbb som gör att den klarar att skala frön, men den äter också insekter.

Sången är genomträngande, kraftfull och snärtig i en fallande skala som avslutas med en knorrig drill, ungefär samma kvillrande vårglada ramsa om och om igen, och bofinken är en flitig sångare. Alla som vistats en vårdag i en skog eller en park har hört bofinken sjunga.

Milda, frörika vintrar som den gångna övervintrar många bofinkar i Sverige. Annars flyttar de till västra och ibland södra Europa. Hanarna brukar komma till Skåne i mitten av mars, honorna kommer någon vecka senare.
>> LYSSNA: Så låter en bofink
Det är sången man lägger märke till, långa drillande sekvenser från en liten fågel som fladdrar stillastående högt, högt i skyn, ofta osynlig för det mänskliga ögat.

Får man syn på den på marken överraskas många av storleken. Lärkan är cirka 18 centimeter lång. Men den är inte lätt att få syn på, perfekt markkamouflerat beigebrun eller gråbrun. Ibland reser den en liten tofs på hjässan.

Sånglärkan övervintrar i västra och södra Europa eller i Nordafrika. Den kommer ofta till Skåne redan i februari, men det händer att den tvingas söderut igen om vintern slår till. Sånglärkan sång ljuder flera minuter medan den fladdrar stillastående högt i skyn. När sången lider mot sitt slut sjunker lärkan fortfarande sjungande mot marken, ända till den allra sista biten då den tystnar. Sånglärkan håller till i öppna landskap där den lägger sitt bo på marken. Den lägger tre till sex grågröna, brunfläckiga ägg, och brukar få två kullar, en i april–maj och en i juni. Förändringen av jordbruket gör att antalet sånglärkor har minskat. På 1990-talet räknade man med att det fanns omkring en miljon par, en kraftig minskning jämfört med 1970-talet då man tror att det fanns dubbelt så många.
> > LYSSNA: Så låter en sånglärka
Strandskatan kan knappast förväxlas med någon annan fågel. Den är cirka 44 centimeter lång, svart och vit, med röda ben, lång röd näbb och röda ögon. Det är en vadare, men den finns också på åker- och gräsmark i kustområdena och kring större insjöar. Den är numera också ganska vanlig i stadsmiljöer, till exempel hamn- och industriområden.

Strandskatan äter mask och insekter, men också musslor, kräftdjur och blötdjur. Näbben är formad så att fågeln, när den överrumplat en halvöppen mussla, lätt kan bända upp skalhalvorna och äta upp innehållet.

Det latinska namnet på strandskata, Haematopus ostralegus, betyder ”blodfotad ostronplockare”.

Strandskatan flyttar inte så långt. Vintertid finns den längs Nordsjökusten, vid franska Atlantkusten och på de brittiska öarna. Till Skåne brukar den komma i mars.

I boet, som är en enkel fördjupning i marken, läggs oftast tre sandfärgade, fläckiga eller strimmiga ägg, ungefär lika stora som hönsägg.

Strandskatorna kan bli uppemot 30 år. Paren håller ihop hela livet. I Sverige finns omkring 15 000 par.
>> LYSSNA: Så låter en strandskata

Många sångsvanar är bara på resa genom Skåne och Sydsverige i mars – april, på väg mot häckningsplatser framför allt i Norrlands inland, men det finns också numera många par som häckar i södra Sverige. Vintertid finner man sångsvanarna till exempel längs Öresundskusten, i norska fjordar eller i länderna vid Nordsjön.

Det är en mycket stor fågel, omkring 1,5 meter lång med en vingbredd på över två meter. Sångsvanen är helt vit och har en klart gul näbb med svart spets. Den är lätt att skilja från knölsvanen, som har orange näbb med en tydlig svart knöl vid näbbens bas.

När knölsvanen flyger hör man ett starkt brus från vingarna men fågeln är i övrigt oftast tyst.

Sångsvanarnas vingar hörs nästan inte alls; däremot hör man ofta deras kraftiga trumpetande läten under flykten.

Under 1800-talet jagades sångsvanen så kraftigt att det på 1950-talet bara fanns 20 par kvar i nordligaste Lappland. I dag räknar man med att det finns omkring 4 000 häckande par.
>> LYSSNA: Så låter en sångsvan

Annons:
Annons:
Följ Vad är detta?
Här kan du följa ämnen eller skribenter som du är intresserad av. När du valt ett ämne hittar du de senaste artiklarna i din personliga meny, högst upp till höger på sidan. Där kan du också ta bort ämnen du inte längre vill följa. Du måste vara inloggad för att använda funktionen.
  • Omkretsen
Fakta

Ljudspåren har hämtats från skivan Fågelsång i Sverige, som sammanställts av Benny Andersson, Lars Svensson och Dan Zetterström

Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu