MÅKLÄPPEN. Som en sandig metkrok sträcker sig Måkläppen rakt ut i Östersjön.
Den cirka fem kilometer långa reveln är en sällsam värld.
I fjärran syns Falsterbo fyr. Annars är himmel, hav och sand de dominerande
elementen.
Nio månader om året är det förbjudet att vara här. Mest för att skydda
sälkolonin. Men från november till januari upphör sandreveln att vara
förbjudet område.
Fastlandet i ryggen, vågor och horisont till höger och sand och slätspolade
stenar under fötterna. Vinden finns alltid med. Vintertid när besök är
tillåtna är den kall och letar sig in under kläderna. Brisen, vågorna och de
egna fotstegen är det enda som hörs.
Måkläppen är en spännande plats. Under seklernas gång har hundratals fartyg
gått till botten i de svårnavigerade farvattnen. Vrakgods och
fartygslämningar spolas då och då upp på stränderna.
I en hög med tång stöter foten mot något hårt. En del av ett rödbrunt
keramikfat. Den spruckna kanten är mjukslipad av havet. Av glasyren finns
inte mycket kvar på utsidan.
Femton- eller sextonhundratal, gissar en före detta arkeolog några dagar
senare. Föremålet tiger men fyndplatsen sätter fart på fantasin.
Havet tar och ger. Då och då spolas delar av gamla skeppsvrak upp på stranden
för att senare åter försvinna.
Som bröstkorgen på ett dött jättedjur sticker fartygsspanten upp ur sanden.
Träet är murket och fullt av sprickor. Om skeppets storlek och ålder kan man
bara gissa. Men säkert förliste hon i en annan tid än vår egen.
Längst ute på reveln skymtar svarta prickar mellan vågtopparna. Sälarna är
både skygga och nyfikna. Från tryggheten i vattnet studerar de tvåbenta
inkräktare. I kikaren syns de tydligare. Våtglänsande hundliknande huvuden
med sorgsen blick.
På återvägen tar motvinden tag. Kylan äter sig in i kroppen. Bara långsamt
blir fyren vid horisonten större. En sjöfågel svävar över havet.
Allt är mycket vackert.