Men skattjakten avslutas inte förrän om ett år. Det heter egentligen Geopoly.
– Det är som monopol, försöker Anders Ramäng förklara.
Han kallas Löjan på nätet. Det är han som har tagit initiativet – han blev
inspirerad när han var i Norge, eller som han själv uttrycker det:
– Jag loggade några cachar och det ingick i ett större spel.
Vi tar det från början. Alla som befinner sig på Lorensdals bistro och äter
brunch den här lördagsförmiddagen är geocachare. De har loggat in på sidan geocaching.se
och sett att det är ett event i Vellinge idag. Bara nio anmälde sig, men
femtio personer kom.
Några av dem reste ända från Göteborg – som familjen Lindholm.
– Vi såg det i ”Packat och klart” och tyckte att det var trevligt. Vi har
kommit till ställen där vi aldrig varit tidigare. Vi kommer ut i naturen
tack vare de här små burkarna med olika saker, säger Per Lindholm.
De små burkarna – det är själva skatten. Dottern Sofia, fyra år, har en
tygpåse med olika små saker. Hon håller upp dem: ett rött, glittrande
hjärta, ett suddgummi, en kula och några utländska pengar. Det är skatter
som hon ska byta mot nya skatter som familjen letar upp.
I Per Lindholms knä sitter lillasyster Sara, ett och ett halvt år, och ser
mätt och trött ut. Geocaching är en hobby som attraherar barnfamiljer,
pensionärer och unga teknikintresserade män, får vi veta.
Arrangörerna har gömt sextio olika burkar på Söderslätt. Pers fru Kerstin
Lindholm håller redan gps:en i handen. Den är ett måste när man geocachar.
Exakt klockan 11.30 delas fem papper ut med koordinater för alla skatter.
– I vår familj har det faktiskt blivit min avdelning med gps:en. Jag har ju
varit föräldraledig och då åkte jag med barnen mycket, säger hon och börjar
knappa in koordinaterna.
Nu gäller det att hitta en skatt – eller cache – först av alla. Då får man
nämligen poäng hela året, varje gång någon annan hittar cachen. Det är här
kopplingen till Monopol kommer in.
– Det är som gator, varje gång någon går på din gata får du poäng, säger
Anders Ramäng.
Parkeringen utanför Lorensdal töms snabbt. Familjen Lindholm kör mot sydväst.
Vid Höllviken får vi se snowkiteåkare ute på isen. De hänger i en skärm och
svänger med snowboarden över den tjocka snön.
Det är lite av charmen.
– En gång fick vi se dronter [svenskt skol- och spaningsflygplan] på den
holländska landsbygden när vi letade efter en cache, berättar Kerstin
Lindholm.
De kör in på en villagata i Ljunghusen som ingen har plogat. Längst ner ligger
ett stort trähus. De har skottat vid sin uppfart och det blir en bra
parkering för skattjaktsfamiljen.
– Kom igen! Att döma av fotspåren är vi inte först, säger hon, men joggar ändå
i väg mot stranden i snön.
Badhytterna är täckta av snö. Nere bland sanddynorna blir snön ibland
meterdjup.
– Hur långt kvar? undrar Per Lindholm.
– 36 meter! säger Kerstin Lindholm och ökar takten.
Pulsen ökar också när de ser att ingen har varit ute på bryggan tidigare.
Kerstin Lindholm lägger sig genast ner på magen och trevar längs brädorna.
Plötsligt kommer arrangören Anders Ramäng springande. Han lägger sig också
ner på marken.
– He, he, he!
Kerstin Lindholm skrattar.
– Hittade ni den? undrar Anders Ramäng.
Och det gjorde de. Alla börjar skratta.
– Faktiskt första gången vi har varit först! säger Kerstin Lindholm.