Med kommunal hjälp frodas ekskogen

Vellinge.
På 1960-talet planterades eken i norra delen av Skanörs ljung. Sedan dess har den kämpat för att växa sig större på allt snårigare villkor. Hjälp på traven i det mödosamma växandet får den av Vellinges naturvårdare.

Åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan året om tillbringar naturvårdarna i Vellinge ute i det fria. När de gav sig i kast med skogspartiet för sju år sedan stod slyet så tätt att man knappt kunde sticka in armen i de sammanflätade grenverken.

– Eken håller på att kvävas av björk, säger arbetsledaren Gustaf Martini och visar på ett ännu ogenomträngligt parti.

Vi träffar arbetslaget just som de ska ge sig ut på förmiddagens andra arbetspass i den blivande ekskogen. En efter en sätts röjsågarna igång och björk efter björk får ge vika. Om ett och ett halvt år ska slyröjningen vara klar, och om ytterligare sjuttio år ska Gustaf Martinis barnbarnsbarn kunna ströva bland uppvuxna ekar, hoppas han.

Men slyröjning är långt ifrån det enda som faller på naturvårdarnas lott i kommunens 1 400 hektar naturreservat. Snart ska sjöstaketen, som borras ned i havsbottnen varje sommar för att avhålla betande kor från en simtur över Sundet, plockas upp och vid högkvarteret på gamla reningsverket väntar en nypimpad bandvagn på att tas i bruk som mobil kaffestuga vid den stundande städningen av stränderna runt Måkläppen. Vid riktigt ruskigt väder hålls man i snickeriet och tillverkar ekskyltar till Skånes alla naturreservat.

Thomas Larsson är inne på sin tredje vända som naturvårdare. De senaste tre och ett halvt åren har han tillbringat alla vardagar på reservaten och han vill inte byta.

– Jag har provat inomhusjobb, men det var för instängt. Här går man i sin egen lilla värld och har gott om tid att tänka. Ofta gör jag inte ens det; jag kopplar av helt när jag är ute i naturen.

Tre gånger om dagen samlas naturvårdarna i sin bod på Skanörs gamla reningsverk. Dagen börjar med gemensam tidningsläsning och morgon och eftermiddag hålls arbetsplatsmöten där dagens uppgifter fördelas och summeras. Arbetslaget på fem man har en brokig bakgrund men sammanhållningen är stark och konflikter reds ut innan de ens hunnit blomma ut.

– Vi jobbar som ett team och det den ene inte kan, det kan den andre. Samtidigt är det ett fritt arbete – man sköter sig själv och löser problemen på plats efterhand som de kommer. Jag har lärt mig väldigt mycket, både om motorsågar och om naturen – och om en hel del annat, säger Alf Simonsson.

I ett vidare perspektiv innebär jobbet mer än bara naturvård, säger Gustaf Martini.

– Att få förtroende och självförtroende, att lära sig att ta hand om någon – ett träd, ett djur, varandra.

Delvis därför har arbetslaget också en flock hönor och 250 guldfiskar att ta hand om. Nu saknas bara kvinnorna, säger Gustaf Martini.

– Det hade varit en jättebra injektion. Nivån blir bättre runt fikabordet. Men arbetet är tungt och för att orka jobba i kyla, snö och regn och tycka att det är kul måste man kanske vara både rätt stark och lite galen.

I tio år har Gustaf Martini varit naturvårdsvakt och arbetsledare i Vellinges naturreservat. Bytet från jobbet som polis har han aldrig ångrat. ”I mångt och mycket är det samma sak. Det handlar om att vara människa, och här kan jag på sätt och vis vara mänskligare än jag var som polis.”

Välklädda. Förstärkta byxor och stålklädda sågstövlar är ett måste när man är ute med röjsågen. Thomas Larsson, Kent Martinsson, Johnny Pettersson och Alf Simonsson är på väg ut på förmiddagens andra arbetspass.

Johnny Pettersson är inne på sin andra vecka i gänget och känner sig väl mottagen. ”Det är jättekul. Man slipper stressa – eller rättare sagt, man kan inte stressa, för då blir det fel.”

Naturvården i Vellinge

Drivs genom ett fyrpartsavtal mellan Skogsstyrelsen, länsstyrelsen, Arbetsförmedlingen och Vellinge kommun. Naturvårdarna anställs årsvis av kommunen. Allt arbete i naturreservaten regleras i länsstyrelsens skötselplan.

Vellinge, Tomelilla och Simrishamn har kommunalt anställda naturvårdare i Skåne.

Ek. Quercus robur, en art i familjen bokväxter. Eken räknas som Skandinaviens största träd. I Sverige kan det bli 20–25 meter högt, i Europa upp till 45 meter. Eken kom till Sverige för 9 000 år sedan. Det är avverkningsfärdig efter cirka 150 år och kan bli mycket gammalt, bortåt 1 000 år.

Källa: Nationalencyklopedien, Wikipedia

Författare: Lena Stadler, Lars Dareberg
Publicerad 14 november 2011 22.02
Uppdaterad 14 november 2011 22.02

Vellinge
Bloggar
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu