"Tennismatch med bara förlorare"

Sällan har uttrycket ”här finns bara förlorare” passat bättre än efter förra helgens Davis Cup-match mellan Sverige och Israel. För att förstå vilket gigantiskt misslyckande mötet inför i stort sett tomma läktare utgjorde bör kanske matchen sättas in i ett lite större perspektiv.

Utgångspunkten beträffande landslagsutbyte i all idrott är naturligtvis att intresserad publik skall ha möjlighet att se matcherna live. När fritidsnämnden i Malmö beslutade att matchen skulle spelas utan publik var detta därför redan från början ett mycket ovanligt och kontroversiellt beslut, som kan ses som ett politiskt ställningstagande mot Israel eller en feg, uppgiven eftergift inför förväntade demonstrationer och våldsamheter. Än märkligare är kanske dock att detta beslut verkligen kunde stå sig och att vänstermajoriteten i fritidsnämnden, med en rösts övervikt, sålunda kunde diktera den svenska hållningen i en viktig mötesfrihetsfråga med utrikespolitisk betydelse.

I hela detta märkliga händelseförlopp finns denna gång ingen anledning att kritisera polisen, som tidigt gav klartecken för att ansvara för säkerheten vid evenemanget med publik närvarande och sedan också skötte ordningen vid de kravallartade demonstrationerna lördagen den 7 mars med bravur. Däremot kan man fråga sig hur Svenska Tennisförbundet och Riksidrottsförbundet (RF) utan vidare spisning kan acceptera ett lokalt beslut om att matchen skulle spelas utan publik. Och borde inte regeringen, närmast genom idrottsminister Lena Liljeroth-Adelsohn, kunnat ge uttryck för någon slags principiell åsikt i frågan?

Förvisso har den trista matchen i Malmö föregåtts av flera märkliga turer, varför det är svårt att veta exakt hur olika intressenter agerat. Ett tag såg det t.ex. ut som om den skulle spelas inför publik i Stockholm. Och RF:s normalt timida ordförande Karin Weijber Mattsson gjorde ett skarpt uttalande om det principiellt felaktiga i att spela matchen utan publik, vilket stärkte trovärdigheten i RF:s agerande i andra frågor där man måhända mot bättre vetande hävdat att idrott och politik inte bör blandas ihop (som vid OS i Peking).

Det närmast berörda Tennisförbundet har däremot legat påfallande lågt. Kontrasten mot den tid då förbundet framstod som en något anakronistisk men dock i samhällsdebatten väl synlig filial till Wallenbergimperiet är slående. När Sverige nu dessutom förlorade matchen är det väl inte heller alldeles irrelevant att fråga hur ett ökat publikstöd hade kunnat påverka dess utgång.

Sannolikt har Malmö stad genom det inträffade minskat sina möjligheter att arrangera viktiga idrottsevenemang i framtiden. Trovärdiga organisatörer genomför även besvärliga evenemang, men kanske minskar problemet genom att framtida arrangemang äger rum på privata arenor. Demonstranterna är komprometterade av extremisternas våld. Svensk idrott i allmänhet och tennis i synnerhet är försvagad och behöver definitivt enas om en principiellt hållbar linje kring bojkotter, vilken med kraft kan drivas gentemot andra aktörer i samhället. Och om regering och riksdag verkligen menar att kommunala organ närmast efter politiskt gottfinnande skall kunna avgöra om publik skall tillåtas eller inte vid internationella idrottsevenemang så kan ett olyckligt prejudikat ha skapats.

Slutligen: den som minns Chile-matchen 1975 eller sett Bo Widerbergs klassiska dokumentär Den vita sporten om Rhodesia-matchen 1968 kan inte förneka att det vilar ett visst skimmer eller patina över dessa aktioner. Den mest slående skillnaden mot den gångna helgens demonstrationer är dock dåtidens stora, äkta idealitet. Inga ”autonoma” grupper angrep polisen och inga rasistiska undertoner kunde skönjas hos demonstranterna. Det är mycket osannolikt att demonstrationerna mot Israelmatchen och politikernas undfallenhet mot demonstranterna om trettio år kommer att kunna ses i samma milda ljus.

JOAKIM NERGELIUS