I år är det hundra år sedan Anton Nilsson, en ung arbetslös
byggnadsarbetare, lade en hemmagjord bomb på strejkbrytarfartyget Amalthea i
Malmö hamn.
Detonationen sommarnatten 1908 förebådade också storstrejksåret 1909 och var
resultatet av ett samhälle med starka sociala spänningar. Precis som i Malmö
pågick det strejker runt om i Europas hamnar, och det var stora fundamentala
spörsmål som restes – det var frågor om föreningsrätt, strejkrätt, makt och
maktlöshet och inte minst internationell solidaritet.
De fackliga organisationerna och sammanhållningen hade ställts inför svåra
prövningar när företagsledarna i de skandinaviska och europeiska hamnarna
inledde en sedvanlig och provokativ strejkbrytartrafik. För att försvåra
kontakten mellan de strejkande och strejkbrytarna hämtades de senare från
England.
Med hjälp av organisationer med kringresande strejkbrytare förlades så
kallade arbetsvilliga under polisskydd på Amal-thea natten mellan den 11 och
den 12 juli.
På andra sidan hamnbassängen ligger idag Malmö stadsarkiv. Den intresserade
kan i detalj återskapa dramat genom polisens och domstolarnas material som
finns där. Sprängningen av fartyget Amalthea blev kulmen på den pågående
konflikten, och en vecka efter sprängningen var den över.
Attentatsmännen identifierades snart. Professor Kjell Åke Modéer har
beskrivit det juridiska efterspelet och hur ingen jurist i Malmö ville åta
sig försvaret. Tre unga arbetslösa män var inblandade i aktionen. Två av
dem, Anton Nilsson och Algot Rosberg, dömdes till döden medan den tredje,
Alfred Stern, fick livstids straffarbete.
Även om de flesta människor tog avstånd från våldet som politisk metod blev
opinionsrörelsen för de dömda omfattande. 94 riksdagsledamöter undertecknade
en petition om benådning. Denna fick ett starkt stöd i ledande
vänsterpolitiska kretsar, såväl socialistiska som liberala, men också i
kulturella och vetenskapliga kretsar. Tusentals arbetarmöten, varav 600 i
USA, samlade in 130000 namnunderskrifter med krav på frigivning.
De unga männen frigavs slutligen revolutionsåret 1917 av den liberala och
socialdemokratiska Edén–Branting-ministären. Statsminister Nils Edéns
historiska insats blev att genomföra demokratiseringen av Sverige med
rösträttsreformen som det viktigaste enskilda beslutet.
I bakgrunden stod en stark, folklig rösträttsrörelse som under lång tid
samlat namn, demonstrerat och strejkat för allmän och lika rösträtt.
Frigivningen kan ses som en del av denna politiska vindkantring och en mer
folkligt förankrad regering.
Ur historien kan vi också dra paralleller till dagens situation på vår
globaliserade arbetsmarknad. Idag brottas vi med liknande problemställningar
i de fall då arbetsgivare på olika sätt försöker få utländsk arbetskraft att
utföra arbetsuppgifter till avsevärt lägre ersättning än vad
kollektivavtalen reglerar. Vi ser det i Vaxholmskonflikten som nyligen
behandlades i EG-domstolen men förstås också i de olika angreppen mot
kollektivavtalen.
När vi nu närmar oss 100-årsdagen av Amaltheasprängningen är det dags att
placera händelsen i sitt historiska sammanhang, och utmärka platsen med ett
minnesmärke. Attentatet genomfördes av människor som i desperation tog till
handlingar som de under andra omständigheter inte skulle utföra.
Att lyfta fram händelsen idag är inte detsamma som att försvara våldet som
politisk metod. Snarare skall vi påminnas om att vägen till fackliga
rättigheter, allmän rösträtt och parlamentarisk demokrati var fylld av
motsättningar, dramatiska händelser och återvändsgränder. Den folkliga
uppslutningen kring Anton Nilsson och hans kamrater visar med tydlighet hur
händelsen sattes in i ett sådant perspektiv.
ANNELI PHILIPSON
CONNY PETTERSSON
KENT LILJENFORS
ROGER JOHANSSON
LARS BERGGREN