Israels fartygskapning på internationellt vatten som resulterade i att nio
människor miste livet och många fler skadades har generat massiva
internationella protester. Bortom kategoriska fördömanden kan man fundera
över vad som driver Israel i detta folkrättsvidriga och överdrivna militära
våld.
På uppdrag av FN utredde den internationella domaren Richard Goldstone om
krigsförbrytelser begåtts av Israel och Hamas under det senaste kriget i
Gaza. Dess slutrapport förkastades och marginaliserades helt i Israel och
även av Hamas.
Israel äventyrar viktiga strategiska allianser och relationer med Turkiet och
USA. Israel har till exempel under lång tid haft ett djupt och långsiktigt
säkerhetspolitiskt samarbete med Turkiet som även spelat en konstruktiv roll
som medlare mellan Israel och Syrien. USA, som är Israels viktigaste
allierade, uppfattar alltmer Israel som en ”belastning” på grund av den
nuvarande regeringens hårdföra politik gentemot palestinierna och ovilja att
lösa konflikten.
För närvarande pågår indirekta förhandlingar under amerikansk medling, men den
överordnade frågan är hur den senaste händelseutvecklingen i regionen kan
tänkas påverka möjligheten till direkta fredsförhandlingar mellan israeler
och palestinier.
För det första är fredspolitik mer eller mindre tabubelagt i dagens Israel.
Många israeler delar regeringens uppfattning att staten för ett
”självförsvarskrig”, dels gentemot Hamas och palestinsk raketbeskjutning,
dels gentemot vad som uppfattas som ”antisionistiska” försök att
delegitimera Israel som judisk stat i internationella sammanhang.
Många israeler anser därför att staten inte har något annat val än att
försvara sig militärt, med förhoppning att Israels överlägsna militära
styrka skall avskräcka ”fienderna.” Antisionism och ifrågasättande av
Israels rätt att existera som judisk stat tenderar att likställas med
antisemitism, vilket är en koppling som bland annat den israeliska
utrikesministern Avigdor Lieberman allt oftare gör i sina uttalanden.
Vidare finns det, enligt många israeler, inte någon palestinsk partner att
förhandla med eftersom det israeliska fredsförslaget, som presenterades vid
toppmötet i Camp David år 2000 förkastades av den dåvarande palestinske
ledaren Yassir Arafat.
Den tidigare så starka israeliska fredsrörelsen är därför i spillror sedan
al-Aqsa-intifadan bröt ut för snart tio år sedan. De få avvikande israeliska
röster som gör sig hörda blir utpekade som illojala medborgare tillhörande
”extremvänstern.”
Även om det paradoxalt nog finns en majoritet israeler som stödjer en
tvåstatslösning råder det en utbredd likgiltighet och djup misstänksamhet
till fredsförhandlingar, vilket gör att status quo-situationen med fortsatt
militär ockupation uppfattas som acceptabel att leva med. Internationella
påtryckningar ses som illvilliga försök att underminera Israels position.
För det andra är palestinierna för närvarande alltför svaga och splittrade för
att förhandla direkt med Israel. En viktig aspekt som inte tillräckligt
beaktades under den tidigare fredsprocessen av medlare och internationella
aktörer är den maktasymmetri som råder mellan israeler och palestinier. Även
om ockupationen och byggandet av judiska bosättningar fortsatte parallellt
med fredsförhandlingarna under 1990-talet tystnade den internationella
kritiken av rädsla för att det kunde ”störa” fredsförhandlingarna.
Vad är då alternativen i avvaktan på bättre förutsättningar för direkta
förhandlingar?
En ökad diplomatisk isolering av Israel kommer sannolikt inte resultera i en
radikal kursändring av landets politik. Däremot bör det internationella
samfundet adressera den svåra humanitära situationen i Gazaremsan med mindre
retorik och mer resolut agerande.
Här krävs inte bara diplomatiska uttalanden om krav på att den israeliska
blockaden hävs, utan kreativ intervention till exempel i form av
internationell övervakning och gränskontroll som kan underlätta införsel av
material för humanitära ändamål och återuppbyggnad av Gazaremsan, och
samtidigt bidra till ökad säkerhet i södra Israel.
KARIN AGGESTAM