Utnämningen var oväntad för de flesta. Så sent som i tisdags kväll diskuterade
jag och Catherine Ashton EU:s handelsrelationer med Ryssland vid en sen
middag i Stockholm. Nu går hon vidare mot nya utmaningar.
Runt om i Europa tycks mottagandet av utnämningen ha varit ljumt. Den bitvis
hårda kritiken kläds i ord som oerfaren, okänd och oprövad. Tongångarna
känns igen från hösten 2008, då Ashton utsågs till kommissionär.
Även då misstog många Ashtons ödmjukhet för svaghet, hennes lyssnande
inställning för eftergivenhet och hennes fokus på resultatinriktade
förhandlingar för principlöshet. Men kritikerna fick fel.
Redan under de hårda utfrågningarna i Europaparlamentet, som föregick inträdet
i kommissionen, gick det upp för de flesta att en ny stjärna hade äntrat den
politiska EU-scenen.
Trots att hon bara haft några få dagar på sig för att sätta sig in i de bitvis
snåriga handelsfrågorna tog hon parlamentet med storm och godkändes med 538
röster mot 40.
Sedan dess har Ashton under sin tid som handelskommissionär uppnått stor
respekt inom handelspolitiska kretsar – inte bara i EU, utan i stora delar
av världen. Enligt vissa bedömare har hon åstadkommit mer som kommissionär
på ett år än vad hennes företrädare lyckats med på fem år.
Utifrån en principfast frihandelslinje har hon under den allvarligaste
ekonomiska krisen sedan 1930-talet stått emot det växande trycket på mer
protektionism, slutenhet och stängda gränser.
I EU:s förhandlingar om ekonomiska partnerskapsavtal med länder i Västindien,
Stilla havet och Afrika har hon introducerat ett nytt tonläge i
förhandlingarna. Hennes arbete har präglats av respektfull samarbetsanda,
något som inte minst länderna i Afrika länge efterfrågat. Förhållningssättet
har lett till att flera betydelsefulla avtal undertecknats.
Våra viktiga transatlantiska förbindelser har tack vare Ashton inriktats på
konstruktiv problemlösning. Flera seglivade handelspolitiska knutar har
lösts upp. En uppgörelse har bland annat nåtts med USA i en tio år gammal
tvist kring hormonbehandlat kött.
Det så kallade banankriget – EU:s äldsta handelstvist som utkämpats mot ett
antal bananproducerande länder i Centralamerika – har under Ashtons
ledarskap i princip avslutats. En uppgörelse förväntas offentliggöras de
närmaste dagarna.
I en rad frihandelsförhandlingar har Ashton visat prov på en imponerande
förmåga att hitta lösningar på skiljaktigheter – både mellan olika
EU-medlemmar och mellan EU och våra förhandlingspartners. Arbetet kommer
inom kort att krönas av att det viktiga frihandelsavtalet med Sydkorea
signeras och träder i kraft.
Catherine Ashton passar antagligen inte in i den mall som vissa mer
traditionella politiker utgått ifrån när de letat efter EU:s första
utrikesminister. Möjligen gör det att vissa känner sig besvikna.
Hon är ingen klassisk machopolitiker. Hon är lyssnande, ödmjuk och
kompromissvillig, men samtidigt principfast, målmedveten och tålmodig. Hon
representerar en ny sorts ledarskap, vilket jag är övertygad om är precis
vad EU behöver.
EWA BJÖRLING