För snart fyra år sedan jublade Europa och inte minst Sverige när USA fick sin första svarta president. Det hade visserligen gått ut över chansen att få en första kvinnlig president men det tolkades som en seger för de liberala krafterna i landet.
Nu inför det stundande presidentvalet är det alltmer uppenbart hur litet utrymme liberalismen som den uppfattas i Europa har i det amerikanska samhället.
Efter fyra år vid makten kan president Barack Obama peka på endast ett fåtal inrikespolitiska segrar. Än värre är att inför möjligheten att bli återvald har de alltmer blivit en black om foten för honom. Det gäller i första hand hälsovårdsreformen, men också rätten för homosexuella att ingå äktenskap.
Båda frågorna har bidragit till att de konservativa skarorna mobiliserats inför valet. Utgången i november må vara oklar, men det är inte styrkan i motståndet mot det som i de europeiska välfärdssamhällena tas för givet: rättvisa och jämställdhet.
USA har nyligen varit föremål för granskning i två artiklar i Sydsvenskan. På Aktuella frågor den 21 juli pekade Joseph Stiglitz på hur klyftan mellan rika och fattiga ökat på senare år. Landets statistiska profil i sociala och ekonomiska termer blir alltmer lik Indiens. Skillnaden är framför allt att klyftan i Indien överlever i ett världsekonomiskt klimat som är betydligt gynnsammare för Indien än för USA.
Per T Ohlsson noterade i sin krönika om president Lyndon Johnson den 22 juli att det liberala arvet från dennes dagar står på spel i årets presidentval: rösträtt åt alla samt försvar för de fattiga.
Som europé är det inte svårt att hålla med i Stiglitz kritik och Ohlssons observationer. I de flesta europeiska länder är välfärdsarvet en helig ko som vördas av både höger och vänster.
I USA är det annorlunda. Där är snarare motsatsen till välfärdsidealet det centrala samhällsarvet. Därför utgör arvet från Lyndon Johnson i de flesta amerikaners ögon en parentes eller en avvikelse från den amerikanska drömmen om att en fattigpojke kan bli miljonär.
Det välfärdssystem som president Franklin D Roosevelt byggde upp i depressionens skugga på 1930-talet och som sedan fylldes på av Lyndon Johnson har de senaste årtiondena rustats ner.
Frihet och ohejdad individualism, inte sällan på gränsen till idioti, som till exempel motorcyklisternas krav på att få köra utan hjälm, är vad som gäller. Rättvisa och jämlikhet blir ofta skällsord, inte minst i politiska kampanjsammanhang. En vanlig kritik i den pågående valkampanjen är att president Obama vill införa en socialistisk välfärdsstat. Bland de många amerikanska väljare som inte vet mycket om andra länder går sådana falskheter lätt hem.
Att vara radikal i Amerika innebär att vara konservativ. Det kan tyckas som en motsägelse men det är viktigt att erinra sig hur det amerikanska samhället byggdes upp av människor, ursprungligen från Europa, som alla hade emigrerat på grund av förtrycket i det egna samhället. I slutet av 1700-talet skapade dessa amerikaner världens första stat där frihet från statligt förtryck och tvång var huvudingrediensen.
Medan européerna har ägnat det senaste århundradet att garantera frihet och rättvisa genom att på nationell och internationell nivå stärka de mänskliga rättigheterna har amerikanernas inställning varit att dessa rättigheter redan finns garanterade i deras över två hundra år gamla författning. Amerikaner visar mindre intresse för sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter.
I det amerikanska samhället finns en inbyggd avoghet mot omvärlden och ofta en överdriven stolthet i det egnas förträfflighet. Denna kommer särskilt i dagen när USA känner sig hotat eller kritiseras. Hotet från terrorismen samt den påtagliga svackan i den amerikanska ekonomin sedan 2008 har gjort att landet i allt större utsträckning söker svaren i sitt eget arv: individuellt ansvar, tuffhet i relationerna samt patriotism.
Alltmedan de europeiska länderna de senaste årtiondena har strävat efter att via sin egen union forma sina egna ideal kring mänskliga rättigheter till världsideologi och fått FN-systemet att bidra därtill har amerikanerna engagerat sig i sin reningsprocess där det som uppfattas som inflytande utifrån, inte minst Europa, förkastas.
Obama uppfattas av de konservativa i USA knappast som en typisk amerikansk president. Att han är svart samt velat hjälpa de fattiga med statliga medel har bara förstärkt denna känsla.
Framför allt bland republikanerna och inte minst inom Tea Party-rörelsen är dessa åsikter helt dominerande. Det är detta krav på att kunna återgå till ett Amerika man känner igen som är en underliggande faktor i valkampanjen.
Den pågående reningsprocessen ger upphov till ett snävt tänkande och en åsiktsdominans som gör det svårt för liberala uppfattningar att komma till tals. Eftersom varje amerikan har sig egen kabel- eller radiostation och nästan aldrig tar del av åsikter som går emot sina egna har toleransen i det amerikanska samhället påtagligt försämrats. Politiskt kompromissande är bland de konservativa i dagens Amerika en dödssynd, en obeveklig kompromiss med det amerikanska idealet.
De konservativas attack på allt som är sekulärt och mycket av den vetenskap som underbygger sådana globala ansträngningar som att hejda klimatuppvärmningen gör att de i många avseenden är beredda att offra framstegsidealet.
Amerika står 2012 avsevärt längre bort från europeiska ideal än vad det har gjort sedan 1970-talet. Valet mellan republikanen Mitt Romney och demokraten Barack Obama är inte mellan en konservativ och en liberal kandidat. Det är snarare mellan två kandidater som måste hålla sig till den dominerande amerikanska ideologin: alltså ett val mellan en mer och en mindre konservativ kandidat.