När USA:s president Barack Obama presenterade sin politik för Afghanistan i
våras höll han fast vid samma mål som företrädaren George W Bush. Han bytte
ut ”kriget mot terrorn” mot formuleringen ”besegra, demolera och upplösa
al-Qaida”.
Den viktigaste förändringen är att USA:s armé förstärkts med 21 000 soldater.
Antalet civila dödade i konflikten ökade under första halvåret 2009 med 24
procent jämfört med 2008 och den talibanledda motståndsrörelsen har vunnit
stora framgångar också i delar av landet som tidigare varit relativt
fredliga.
Obamas första strategibeslut blev bara en fortsättning på den vilsna militärt
dominerade politik som under åtta år visat sig kontraproduktiv eftersom dess
främsta resultat är att den bidragit till att stärka talibanrörelsen.
Under hösten har situationen i Afghanistan ytterligare förvärrats. Det
afghanska presidentvalet i augusti blev en manifestation av utbredd
korruption på högsta nivå, och spädde på den afghanska regeringens bristande
förtroende bland folket.
Förutom att allt fler afghaner vänder regeringen ryggen har valet lett till
att koalitionen mellan Karzairegimen och politiska ledare i norra
Afghanistan knakar i fogarna. Det har bidragit till en ökad politisk
osäkerhet som exploateras av talibanrörelsen och kriminella grupper i
områden där de hittills saknat möjligheter att verka.
Natos befälhavare i Afghanistan, Stanley McChrystal, är utomordentligt kritisk
till hur de utländska trupperna agerar och sammanfattar läget:
”Helt upptagna med att skydda våra egna styrkor har vi opererat på ett sätt
som distanserat oss – fysiskt och psykologiskt – från folket vi försöker
skydda. Dessutom riskerar vi strategisk förlust genom att sträva efter
taktiska vinster som vållar civila dödsoffer eller onödiga oavsiktliga
förluster.”
Men trots självkritiken är den amerikanska militärens förslag nu ytterligare
en kraftig militär offensiv för att bryta talibanrörelsens framgångar.
Militären motiverar truppförstärkningen med att de många soldaterna behövs
för att genomföra en ny strategi som kombinerar jakten på terrorister med en
antigerillakrigföring som skyddar civilbefolkningen.
Men i själva verket är McChrystals inriktning inte ny. Två stora militära
förstärkningar har genomförts med samma argument:
2006 talades det om att kriget syftade till att vinna ”hjärtan och sinnen”.
2008 beskrev president Bush upprustningen som ”den tysta offensiven”.
Varje gång har europeiska truppbidragande nationer hakat på och skickat fler
soldater. Samtidigt visar opinionsmätningar att förtroendet för de utländska
trupperna minskat dramatiskt bland afghanerna. I början av 2009 var det bara
37 procent i en bred opinionsundersökning som sade sig stödja de utländska
styrkorna, jämfört med 67 procent 2006.
Barack Obama står nu inför sitt hittills mest avgörande utrikespolitiska
beslut. I USA har debattens vågor gått höga under hösten. Liksom i den
svenska debatten om truppförstärkningar använder militaristerna ofta en
argumentation som utgår från att fler soldater innebär ökad säkerhet och
därför att civilbefolkningen och biståndsarbetet skyddas.
I åtta år har världen fått bevis på motsatsen – fler soldater har inneburit
sämre säkerhet, ökat antal civila dödsoffer och minskat utrymme för
humanitärt arbete.
Väljer Obama att fortsätta den militära offensivens väg talar det mesta för
att situationen i Afghanistan förvärras. Liksom tidigare kan militärt
kortsiktiga taktiska vinster göras, men priset kommer att bli fler civila
dödade och ökade möjligheter för talibanrörelsen att rekrytera.
Till skillnad från i Sverige har i USA flera tunga politiker och militärer
starkt ifrågasatt Natos förslag att skicka fler soldater till Afghanistan.
Förhoppningsvis har Vita huset lyssnat. USA och Europa behöver en ny
strategi som vilar på tre ben:
*För det första måste inriktningen på den militära insatsen ändras till att
utbilda och stödja den afghanska armén och polisen. Avbryt det så kallade
kriget mot terrorn med militära förband. En sådan insats är långt ifrån
pacifistisk, men skulle leva upp till ambitionen att vara fredsfrämjande och
stödja den afghanska statsbyggnaden på ett konstruktivt sätt.
*För det andra måste hårda krav ställas på att president Hamid Karzais
regering bekämpar korruptionen, inte innehåller några krigsherrar och skapar
förutsättningar för ett bra parlamentsval 2010.
*För det tredje måste resurserna användas till en humanitär offensiv som ger
afghanerna hälsovård, jordbruksutveckling och utbildning. Fördubbla
resurserna för hälsovård. Genomför en kraftfull satsning på lärarutbildning
och återuppbygg de bevattningssystem för jordbruket som bombats sönder under
tre decennier av krig.
Det är dags att sluta förlora kriget i Afghanistan. Barack Obama har på
tisdagen möjlighet att leva upp till sitt fredspris.
TORBJÖRN PETTERSSON